Först en tanke om de diagnoser som sätts på känslomässigt lidande, diagnoser som nuförtiden nästan tycks föröka sig genom delning (eller genom specialisering på gränsen till minimalistisk löjlighet) med tanke på hur mycket antalet diagnoser ökat de senaste decennierna.
Diagnoser är vingliga konstruktioner med en fot i det begripliga - alltså det vi uppfattar som normalt - och en fot i vår rädsla för det okända och kaos.
Klinisk benämning och diagnosticering av olika tillstånd, både fysiska och psykiska, har inte bara en "torr" vetenskaplig funktion vad som än påstås, utan de fyller givetvis också en starkt psykologisk funktion. Den funktionen är att skydda både de som arbetar som behandlare och deras patienter från rädslan för det osäkra och oklara - man ger namn efter förmåga åt vad man ser och anser sig veta för att minska oron för sådana aspekter av problemen man är mindre säker på. Detta minskar trots allt det kusliga okändas utrymme. I och med att både läkare och patient får vissa ökade kunskaper genom utredningen av patientens eventuella sjukdomshistoria med mera (den utredning som förhoppningsvis görs före en diagnossättning vilket dock inte alltid tycks vara fallet) medvetandegörs mer av vad som händer, saker blir mindre mystiska. I bästa fall skapar dessa kunskaper också förutsättningar för mer kontroll över problemet genom behandling och ofta åstadkoms också en ökad förmåga till kontroll av problemet från den drabbades/sjukes sida; detta i sin tur kan minska sådana känslor av uppgivenhet som många får i samband med sjukdom.
Men...jag tänkte egentligen skriva om något annat,
Jag köpte en gång en bok som jag sedan aldrig läste igenom men titeln och något av ämnet har malt i bakhuvudet. Boken hette "The Loss of Sadness" och bokens tema är att det börjar bli så vanligt med depressionsdiagnoser att det finns en risk att mer och mer av vanliga former av sorg och ledsenhet överhuvudtaget börjar räknas som symptom på sjukdom. Jag tror att en av anledningarna till att jag inte riktigt kommit mig för att plöja hela boken är att jag är kluven till ämnet av följande skäl: å ena sidan är det helt riktigt att det är destruktivt om alla negativa känslor börjar räknas som sjukdomssymptom, å andra sidan finns det många som alldeles för lättvindigt viftar bort sina problem eller bortförklarar dem för sig själva som att de bara är "lite nere" trots att deras liv påverkas starkt av ganska märkbart sjukliga perioder.
Men det är ett faktum att allt som avviker från glädje har en tendens att räknas som onormalt utifrån många av de dominerande sociala idealen nu. Det finns ett slags klichébild av hur det normala för människan är att sträva på framgångsrikt och leende sälja in sin image hos omgivningen i allt från yrkesliv till studiemiljö och detta dag efter dag. Kliché eller ej så påverkar denna bild människor medvetet eller omedvetet i den här tiden när människan så ofta förväntas söka sin lycka genom att klänga entusiastiskt på en karrärstege. Denna lyckade tillvaro på stegen förväntas man närapå ta sina första steg på så snart man lärt sig stå upp och vingla lite, den moderna människan förväntas ju vara över allt annat "framgångsrik". "Framgång" är ett av de kollektiva mantra som goda samhällsmedelemmar av individualistisk berusning och av omtanke om den stackars hysteriska ekonomin förväntas följa i blind tro; det är en säljande myt som kittlar våra egon och skapar drömmar om att vara fulländat "lyckade". "Lyckad" är ännu ett ord att lägga på minnet i sammanhanget eftersom det är en del av samma sociala mytbildning.
Ordet framgångsrik är troligen ett av de vanligaste orden i titlarna på alla de hurtfriska självhjälpsböcker och populärpsykologiska quick-fixes som numera säljer som på löpande band. Men vad betyder detta på det känslomässiga planet? En aning får man av att se på bilderna på bokomslag, webbsidorna med mera där framgångens alla populära och generellt materialistiskt grundade filosofier definieras. De "lyckade" och "framgångsrika" personernas leenden och åter leenden och ännu en gång breda leenden är vad som möter en. Inget ont i det, en del böcker köper man säkerligen för att man tilltalas av ett leende om det ser äkta ut och för att man uppfattar det som positivt. Men det handlar tyvärr sällan om sådana leenden i framgångsbranschen, få av framgångsguruernas leenden vädjar till vår känsla av inre glädje och tillfredställelse, det handlar mer och mer om den sortens leenden man förknippar med skönhetsproduktsreklam eller de leenden man ser i annonser på unga newbies i IT-branschen eller någon annan bubbelbransch som ska sälja in sig själva och sin framgångsstil - man ser kort sagt bilder av moderna marknadsanpassade människor som "säljer". Framgången är per definition inte bara stylad in absurdum - den framställer sig på många nästan påträngande sätt som så uppåt att utövarna av dess populärfilosofier försöker se ut att kunna lyfta från golvet av pur materialistisk glädje över sin säljbarhet och sitt förnekande av all tänkbar mänsklig tristess.
En människa som räknas som framgångsrik utifrån den bilden skulle troligen aldrig visa sig ledsen eller sorgsen så att det märks, det tillåter inte en sådan image. Möjligen skulle viss dramatik vara tillåten som sätt att få medlidande om man redan bevisat sin framgång genom att vara en offentlig person eftersom kända människors privatliv tycks engagera många människor mer än vad näromgivningen gör, men så kallat vanligt folk får inte vara ledsna, de får eftersom de inte har samma ekonomiska resurser som berömdheter marknadsföra sig på arbetsplatser och i skolor och socialt med ett "säljande sätt" istället, kontentan brukar vara smort munläder och breda leenden i stil med att ha en banan på tvären i mun. Faktum är att jag tror att ordet ledsen faktiskt används alltmer och mer sällan. Ibland kan man faktiskt se någon löpsedelsrubrik citera någon som säger "Jag är ledsen" men då brukar det ju handla om mord allraminst.
Fler än förr tycks även om de ser ut som de inte sovit på en vecka eller verkar gråtfärdiga nästan snabbt när man frågar om läget som på beställning tvinga fram ett leende och utbrista i att "Det är Toppen!" och sedan börjar de snart prata om något fantastiskt jobbprojekt eller att de minsann ska resa till något oerhört intressant eller roligt ställe, troligtvis på andra sidan jorden. Kanske ett par tre varv runt jorden när de ändå är i farten. Alla är förfärligt glada må jag säga och det uppskruvade sprittandet i dessa symptom på lyckade vardagar skulle göra en duracellkanin avundsjuk.
Mystiskt nog bland alla dessa leenden hos aktiva människor som hjälper vårt samhälle att "gå bra" och stimulerar tillväxt genom konsumtion o s v o s v ökar samtidigt pressen på psykiatrin och antalet depressioner lär ha ökat lavinartat i statistiken senaste decennierna. Mycket av människors kännande numer pågår tydligen i det för den offentliga samhällsbilden dimmiga fjärran, ibland bakom psykiatrins dörrar där de som inte orkat med trycket på självbilden och omgivningens hämningslösa individualism hamnat, eller också pågår människors kännande trots allt ute i samhället men inte sällan då med alla medel dolt bakom den krampaktigt glada framgångsstressens kollektivt dyrkade fasad. Vid större naturkatastrofer och liknande uppstår som fåtaliga undantag vissa kollektiva ritualer som gör det mer socialt accepterat att sörja i samhällen som vårt och engagemanget vid sådana tillfällen visar likaväl som människors empati också att många helt enkelt har ett starkt behov av att få visa en sorg de kanske sällan eller aldrig annars uttrycker, det blir då både en fråga om den offentliga händelsen och ens egna personliga sorger som man då kanske påmints om.
Ju mindre vi erkänns - och erkänner oss själva - som hela människor med ett fullt känsloregister hela vägen från glädje till sorg desto mer försöker vi istället passa in i den ytliga trånga tröja som karriär- och framgångstänkandet visar oss som helig väg till bekräftelse. Ju mindre bekväma vi blir med att prata om de rent vardagliga sakerna i livet desto mer stelnar vi till emotionellt stumma skamvarelser som mer och mer blir främmande för det spektrum av känsloreaktioner och upplevelser som ryms i innehållsförteckningen för dagligt liv. Idealbilden av ett "lyckat" jag kan om den tillåts överskyla vardagens återkommande både småtristesser och mer kännbara komplikationer aldrig ersätta upplevelserna i ett liv som upplevs för vad det är i sin helhet.
Drömmen om att alltid vara lyckad och att efter ett eller annat program eller recept nå framgång tycks numera tas för givet av så många att det blivit någon sorts innedrog, ofta liksom det närbesläktade fenomenet arbetsnarkomani en uppslukande flykt från allt vad vardag och reflekterande inre liv heter. Kanske borde det inrättas avvänjningshem för framgångsberoende människor. "Hej jag heter A och jag är Lyckad, så lyckad att jag ljugit för familj och vänner i åratal" kan man tänka sig någon börja vid ett gruppterapimöte. Nu närmar jag mig kanske cynismens område och ska med viss kännedom om min fallenhet för sådant inte driva metaforen längre just nu...
Alla människor har behov av utrymme för att prata av sig när de känner att saker inte går alls som de önskar eller när det pågår mycket inombords och detta behöver man ibland också kunna i vardagliga miljöer. Jag menar både hemma och på arbete eller där man utbildar sig etc och då tänker jag inte att alla borde gå till kuratorer och leta rätt på närmaste terapeut på platsen utan snarare att man har ett behov av att kommunicera med människor man har omkring sig och samverkar med. Detta förutsätter förstås en viss tillit och att man känner att man har folk man kan lita i rimlig grad på i sin omgivning och jag menar heller inte att man ska gå och slänga alla sina negativa känslor i ansiktet på dem man kan prata med när man vaknat på fel sida men det finns trots allt en lång skala av tänkbara öppenhetsnivåer mellan ohämmat utagerande av känslor och att gå och le krampartat för att ständigt "sälja" socialt.
Men är det nu så vettigt att släppa fram det negativa? Många tänker att om de tillåter sig att känna sorg eller negativa känslor blir de lättare deprimerade och det är ju ingen underlig tanke egentligen men det verkar ändå vara allmängiltigt att ju mer vi människor förbjuder oss att känna negativa känslor desto mer skam, frustration och ilska samlar vi på oss och den dag bubblan brister så kommer den frustrationen och skammen tillsammans med sorgen garanterat att bli en större sak att hantera. Inte sällan liknar det då (eller är) just det som man var rädd för att få - en tvättäkta depression. Då verkar det nog för de flesta vara ett klart bättre alternativ att ge sig utrymme att få vara ledsen ibland.
Ledsenhet och sorg är verkligen inte samma sak som pessimism eller en negativ livssyn, de är snarare bara ett par av de naturliga sätt ett levande känsloliv andas i en levande värld där vägen man går kan skava fötterna men ändå leder vidare framåt genom erfarenheter och kännande.
Medvetet och ärligt kännande är ett erkännande av att vi är människor. Att vara människa medvetet är knappast något passivt, det är snarare ett sätt att grunda oss i de naturliga resurser vi har utan pretentioner på att låna våra mått på lyckosamhet i livet från konstruerade sociala mått på framgång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ruggigt viktigt ämne du skriver om!
"Ju mindre bekväma vi blir med att prata om de rent vardagliga sakerna i livet desto mer stelnar vi till emotionellt stumma skamvarelser som mer och mer blir främmande för det spektrum av känsloreaktioner och upplevelser som ryms i innehållsförteckningen för dagligt liv."
När jag läste detta stycke påmindes jag om något en vän berättat till mig: enligt olika forskningsstudier har antalet psykopater i världen ökat. Dock vet man ännu inte om det beror på att man blivit duktigare på att upptäcka och diagnostisera detta, eller om det har skett en faktisk ökning. Det som var intressant med det hela var de olika förhållningssätten forskarna hade: somliga såg nämligen detta som en positiv utveckling och en naturlig del av den mänskliga evolutionen.
Människor som saknar förmåga att känna empati var enligt dem de som skulle klara sig bäst i framtiden, och därmed nästa steg i den mänskliga utveckling.
Tyvärr kunde min vän inte hänvisa till några specifika källor kring detta, men jag tycker hur som helst att det var intressant - och skrämmande. Om det stämmer så innebär det att synen på vad en människa är och bör vara håller på att förändras fullständigt.
Därför hoppas och önskar jag verkligen att fler öppnar upp ögonen för hur snedvridet vårt tankesätt är, och att det aldrig behöver nå den punkten att emotionell stelhet blir den dominerande normen.
Fortsätt skriva, fortsätt påverka.
Jag tror att det som du säger är mycket möjligt att det kan finnas flera förklaringar på ett ökat antal psykopater. Dels finns det bättre diagnosredskap nu än förr så att psykopati är lättare att hitta, dels är det också ganska angeläget att hitta psykopaterna t ex bland kriminella i fängelse för huruvida någon är psykopat kan påverka hur stor risk det bedöms att denne ska återfalla i brott efter avtjänat straff. Jag skulle gissa att det ökat undersökningarna av deras antal. Sedan kan man lägga till att psykopati ofta menas vara mer eller mindre medfött, en fråga är ju då hurpass ärftlighet påverkar vilket tycks delvis oklart men man kan också fråga sig - nu spekulerar jag ganska mycket - om det finns saker som påverkar fostret under graviditeten alltså skadliga ämnen och kan framkalla ett sådant tillstånd. Och sist men inte minst kanske samhället på vissa sätt blivit hårdare och belönar människor med narcissistiska och psykopatiska personlighetsdrag (psykopater har ofta narcissistiska personlighetsdrag även om däremot narcissister inte behöver psykopatiska) så att de faktiskt utvecklas till hårdare och kallare individer än de faktiskt var från början. Det hävdas sällan numera sällan att psykopati har en social grund men däremot kan social miljöpåverkan under uppväxten förmodligen påverka vilka uttryck psykopatin tar sig.
Skicka en kommentar