Det här man kallar "flow" är en ganska intressant grej. Mannen som gjorde begreppet populärt, psykologiprofessorn Mihály Csíkszentmihályi, har beskrivit de kännetecknande dragen hos sådana här upplevelser av flyt som kombinationer av bland annat fokus, koncentration, inre lugn, upplevelsen av att genomföra något man klarar av, upplevelsen av att prestera något man klarar av, en känsla av tidlöshet och extas. Utförandet av uppgiften i sig upplevs som självbelönande och stimulerande. Det hela låter överlag väldigt trevligt kan man ju säga och de flesta människor upplever ju något åt det hållet i vissa lägen, en del oftare och en del mer sällan och kärnan av det hela tycks vara en kombination av riktad uppmärksamhet och aktivitet. När man utför en viss riktad ansträngning, vare sig den är mental eller fysisk, och går in i det man gör just då, blir ett med det man gör och utmaningen ger stimulans och en viss utmaning samtidigt som det ligger inom ens förmåga - det är då man kan få uppleva flow enligt nämnde skäggige professor med för oss icke-ungrare så svåruttalat efternamn.
Flow handlar enligt Csíkszentmihályi om en sorts upplevelse av optimal prestation, en jämn avvägning mellan ansträngning och förmåga. Att en sak enbart fångar upmärksamheten i sig ger inte flow även om upplevelsen av koncentration och uppmärksamhet är en del av det hela. T ex efter tv-tittande är man snarare ofta spänd och mer deprimerad säger Csíkszentmihályi. Så på olika sätt försöker professorn förklara för oss att det här med flow innehåller alltid ett inslag av engagerad aktivitet. Han har en god poäng där ja. Att till exempel då tv-tittande sällan är vare sig särskilt aktivt, innehåller någon stimulerande utmaning eller gör att man upplever sig som särskilt effektiv och duktig är väl något man snart kan konstatera ...jag menar, seriöst - tänker man att "wow jag klarade av att byta kanal och se på olika kändisar - igen!" tro? Don't think so.
Men om positiv ansträngning resulterar i upplevelser av flyt, av "flow", vad kan tänkas hända om man glider över i överansträngning? Och var går gränsen där? Det här känns intressant knepigt att fundera omkring tycker jag milt sagt. Så nu tänker jag dra flowprofessorns resonemang ett steg längre och spekulera en smula. Eller jag tänker spekulera ganska rejält rent ut sagt, så resten av den här texten får tas med en nypa salt och som en gissning snarare än något jag kan stå för på något sätt jag har så fasta belägg för.
En del människor verkar nästan fungera bäst i stormens öga och somliga i sin tur mer eller mindre dras till svåra situationer - kanske ibland för att man ibland vid svåra situationer kan uppleva en känsla av klarhet och fokus och kanske till och med tillfälligt ökat lugn i samband med att man måste samla ihop sig och göra vad som krävs också om ansträngningen är stor. Det här känns lite besläktat med flow skulle jag nog själv tycka och har upplevt detta i köriga situationer mer än en gång.
Problemet blir när saker och ting går över gränsen, i synnerhet om det hänt gång på gång - upplevelsen av stark ansträngning men i kombination med osäkerhet eller rädsla, med övertrötthet, med vilka som helst starka negativa känslor och i största allmänhet helt enkelt känslan av att bli överväldigad. Här handlar det inte om att flyta - det handlar snarare om att bli dränkt av situationen.
Övertrötthet har de flesta upplevt, känslan av att inte kunna varva ner för att man gått utöver sin normala ansträngningsnivå in i reservkraftslandet genom att ha varit vaken och aktiv för länge eller något liknande. Och psykisk övertrötthet fungerar lite liknande, känslor som man upplever som överväldigande och svårhanterade kan skapa samma välbekanta kombination av trötthet och att vara uppskruvad. Det handlar inte om stimulerande utmaning och prestation, det handlar om kris och att vårt inre nödutryckningssystem vaknar och vill hjälpa till vare sig det riktigt orkar eller ej. Men det intressanta är att ibland kan också lite av känslan av flow infinna sig i det här läget, känslor av styrka, prestation och tillfällig extas, känslor av närhet till livet och motivation. Ibland tycks det väcka gnistan i oss på ett nästan förbluffande sätt.
Skruvar man till resonemanget ett varv till så har vi då detta med hypomani (en mildare form av mani) och mani - stämningslägen och tillstånd som främst förknippas med bipolär sjukdom. Så här sägs det bland annat om just bipolär sjukdom på www.sjukvårdsrådgivningen.se:
"Ofta är det någon stressande livshändelse, framför allt i sjukdomens tidiga skede, som orsakar en ny sjukdomsepisod. Det gäller särskilt när man drabbas av depression, men också en mani kan utlösas av yttre påfrestningar. Med tiden tycks yttre påverkan få allt mindre betydelse och sjukdomsorsakerna återkommer oftast spontant utan synbar orsak. Många andra omständigheter som personlighet, långvarig stress och omgivningens sätt att reagera på sjukdomen kan påverka sjukdomen på lång sikt."
Anlag för bipolär sjukdom sägs gå mer eller mindre i arv, eller som det till och med står på samma sida som jag nyss citerade: "Arvet har större betydelse än vid de flesta andra psykiska sjukdomar." Men stress och yttre påfrestningar är inte desto mindre en typisk del av problembilden både i att utlösa sjukdomen och i att trigga igång nya episoder, i varje fall till en början som sagt. Stress och sömnbrist och övertrötthet kan som sagt göra vem som helst lite lätt manisk men det kan i värsta fall trigga fram en tvättäkta hypoman eller manisk episod hos den som är bipolär.
Så vad har flow med det här att göra? Flow är såvitt jag vet inte någon sorts hypomani eller mani, men däremot ingår ofta omvänt en känsla eller upplevelse av något mycket flowliknande i hypomanier och manier. Men någonstans brukar det skena iväg och bli mer som en parodi på flow än som flow.
Om flow har med att gå in i en aktivitet och flyta att göra så går maniska tillstånd däremot oftare att beskriva som att störtdykning in i överaktivitet. Och om flow ofta innehåller en känsla av att prestera något man klarar av och att ha kompetens så innehåller maniska känslotillstånd å sin sida ofta en känsla av att man kan prestera mer än vad som är realistiskt. Bitvis kan ett maniskt tillstånd, kanske särskilt i början, i likhet med flow ha inslag av målinriktat fokus, upplevelser av ökad tankeskärpa och förbättrad prestation - men lika vanliga inslag är en ganska rörig överaktivtet och ett flöde av lösliga tankar och idéer som kommer och går. Om flow är känslan av att det flyter på bra så talar man vid manier snarare om att det rusar fram i "racing thoughts", att tankarna kommer fram fortare och fler än att de går att ta vara på. Men om en av de största skillnaderna mellan flow och mani i många fall är just det mer rastlöst oorganiserade, planlösa och mindre realistiska i det hela, vad kan det ge en för association i detta sammanhanget då? Om vi drar oss till minnes igen vad som sägs ofta kunna trigga igång maniska episoder - stressande händelser, påfrestningar, sömnbrist - så är det ju faktiskt typiskt vid stress och övertrötthet just att bli uppskruvad och virrig. Man undrar ju om det är enbart en slump då om övertrötthetsliknande funktionsproblem förekommer inne i själva det maniska läget eller om det är en del av själva det maniska - att en del av det skulle kunna vara övertrötthetssymptom helt enkelt.
Några spekulationer och frågor tänker jag då kan bli: Kan det vara så att en av de saker som skiljer flow och maniskhet åt till stor del är att prestationen som utförs glider över från stimulerad aktivitet till övertrötthet och inre utmattning - något som ju då i sig kunde tänkas lägga till en del av fövirring och minskad förmåga till koll?
Kan det vara att vad som vid en normal och rätt avpassad belastning på gasen gör att man flyter fram i sansad trafik mot sitt mål i stället glider överstyr när för stark och utmattande press - allt från stark känslomässig stress till mycken sömnbrist - trycker till gasen så den fastnar i bottenläge på den som riskerar att få den här typen av problem? Skulle det kunna vara så att den inre motorn upplever vad som tas emot som en för stor orkesutmaning och ställer om en till en sorts överprestationsläge?
Extra intressant blir frågan om man tar den här biten med blandepisoder, "mixed states" som kan ingå i bipolaritet, där maniska och depressiva inslag sägs kunna förekomma i kombinationer av allt från manisk aktivitet med depressiv sinnesstämning till trötthet med ett samtidigt snabbt flöde av framrusande tankar (till skillnad från de vanligtvis mer energiska maniska eller hypomana episoderna). Alltså varianter av mani med inslag som kanske ibland påminner ännu mer om övertrötthet.
Men vad vet jag. Jag bara tycker att det är intressant att fundera i de här banorna för någonstans känns det i alla fall lite rimligt.
I alla fall så här dags. För just nu har jag lite flow på overdrive.
Och börjar till slut känna att jag är ganska rejält övertrött.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)