Först tror jag jag ska dela in mina försök att ringa in ordet i två delar - vilket känns instinktivt rätt just nu för jag sitter och spånar: Dels tänker jag på den allmänna stress som närmast blivit en social livsform, den som man oftast pratar om som en oklar men ständigt närvarande modern samhällsolycka som samtidigt är uppfordrande då den på ett mystiskt sätt förknippas med prestation, dels ordet stress som det begrepp vi finner i sammanhang som rör allt från specifika stressande livshändelser till en inre stress och stress som i det vi hanterar med vår stresstålighet ...med mera med mera.
Nu är det inte möjligt att helt separera dessa två då de flyter samman och överlappar varandra till en del. Men vissa saker kanske kan urskiljas ändå.
När det gäller den förstnämnda stressen, den allmänna samhällsstressen, menar jag alltså den man förknippar med snabba trendskiften och koll på vart vindarna blåser, högt tempo med effektivitet i produktionshjulen, hets kring prestationskrav i arbetslivet, människors jäktande mellan arbete, familj, nöjen och semestrar med höga förväntningar och överhuvudtaget livsstilsstress. Den sortens stress skulle jag kalla såhär vare sig det är en person eller ett företag eller en hel kultur som har den: känslan av att försöka springa ifrån känslan av att ha bråttom.
Det är den stressen man känner när man känner sig uppskruvad och jagad av andras åsikter och förväntningar och som konsekvens försöker jaga upp sig själv lite till så att man kan springa ifrån det här obekväma läget genom att vara konstant sysselsatt. Det kan handla om att man är sysselsatt med något konkret projekt eller bara sysslar med allt och inget och om inte annat brukar det betyda att man är konstant sysselsatt med känslan av att ha bråttom.
Underligt nog känns det som om man har lättare att tro att man faktiskt gör något aktivt för att få gjort det man har bråttom med eller känner sig jäktad att göra om man tänker mycket på att man har bråttom eller är pressad och stressad. Det är som om det låg ett värde i att upprepa hur viktigt det är att vi gör detta brådskande. Mest ironiskt av allt är att när den sidan av oss tar över och vi fylls av tankarna på den viktiga brådskan vet vi antagligen mindre än någonsin vad vi faktiskt sysslar med och rätt sannolikt gör de tankarna att vad vi än gör så tar det då antagligen längre tid för att vi helt enkelt blir så ofokuserade. En annan variant är att det vi gör blir ganska fort avklarat men med stor risk att vi gjort det betydligt hafsigare och på ett mindre lyckat sätt än vi skulle gjort om vi faktiskt var fokuserade på och i bästa fall kände engagemang för uppgiften - istället för att känna engagemang för att tänka på hur viktigt det är att vi har bråttom.
Men så är det då stress nummer två, den som både inrymmer det patologiska och sådant som kan orsaka det: stress som i svårt stressande livshändelser, inre stress på grund av en tidigt störd självbild, traumatisk stress...ja vi använder ordet stress i ganska många sammanhang utan att fundera särskilt mycket över likheter och skillnader i vad vi menar alla gånger. Ofta kan det patologiska betyda något betydligt mer privat och krypande än det sociala springandet och presterandet även om den allmänna och den personliga stressen går i varandra. All stress är inte per definition kopplad till ökad aktivitet och den jäktade livsstilen. Den inre stressen handlar ofta om hur vi protesterar inifrån mot en situation eller en känsla, antingen för att vi helt enkelt har mindre ork än situationen eller känslan verkar kräva av oss eller också för att vi helt enkelt inte vet hur vi ska hantera den!
Vissa situationer tar mer ork och kräver mer av oss än andra och vi har inte alltid lärt oss att bära eller hantera situationer vi möter, antingen för att de helt enkelt är helt nya för oss eller också för att vi behöver lära in ett annat sätt att hantera dem på än det vi redan lärt oss. Kanske behöver vi lära om eller lära oss bli mer flexibla för att vår bakgrund eller uppväxt innehållit situationer där vi lärt oss sätt att hantera läget som tycktes vara fungerande eller i varje fall rimliga i situationen då och där men nu märker vi att det inte fungerar lika bra längre. Och ju mer vi efter hand lär oss att hantera saker praktiskt som de kommer och ha och känna läget som det är desto mer minskar upplevelsen av att vi känner stress. Det hänger förmodligen samman med att lära känna sig själv, uttrycket "lära känna" innehåller ju både dels tanken på att lära in och dels ordet känna och det är en rätt god vink om att det är en process som både har med att få nya kunskaper att göra och att man också tillåter sig känna och leva sig in i den nya kunskapen.
Gör man det motsatta - som många av oss ofta gör rent instinktivt - och försöker stänga av den frustrerande känsla eller situation vi möter så minskar känslan av stress nästan aldrig men däremot blir den kanske mer diffus och oklar både i fråga om vad den beror på och vad vi kan lära av den. Och konsekvensen? Vi kanske tillfälligt får lättare att avfärda obehaget. Kanske en längre tid rentav. Den ovälkomna känslan eller situationen kanske når oss ibland som en malande obehagskänsla utan klar orsak, kanske ökar den ibland så att man upplever den som ångest, oro eller panikkänslor. Kanske upplever man den här mer diffusa stressen eller ångesten som en känsla av oklar motvilja och illamående som antyder att kroppen och psyket - som alltid hänger samman i sina reaktioner - är mer på högspänningsnivå än man riktigt är gjord för att orka med i någon stor utsträckning.
Lär man sig känna den ökade spänningen tidigare och lär känna sig själv och sin naturliga reaktionsnivå har man rimligtvis betydligt bättre odds att undvika allt från depressioner till utmattningsreaktioner för känner man tidigare vad som händer inom en har man fler valmöjligheter. Då kan man börja prioritera sin vardag efter hur ens kropp och sinne med realistiska mått fungerar och mår istället för efter gamla fixa idéer om vad man borde. Då går man inte heller efter vad känslor som man inte ens tillåtit sig se dikterar för en - känslor styr en i praktiken ofta mer ju mindre man låtsas om dem, blundande är sällan en bra lösning. Ingen kör bil bättre om han blundar när han ger sig ut på vägen vad jag vet.
Att lära känna sig själv och sina reaktioner handlar däremot inte om att sitta och hypokondriskt tvinga sig att känna efter för att jaga fram obehag bara för att det skulle kunna finnas något där. Poängen är att om man känner det man har inom sig från början, när det kommer i rörelse genom de olika saker man upplever, får man faktiskt en betydligt bättre chans att uppleva sig som människa och därtill en mer hel sådan istället för som en rastlös, yr och halvbedövad hamster i ett hjul. Men om detta nu låter fint och präktigt så det räcker och blir över är det å andra sidan oftast svårt att undgå att det inte är lätt att ändra vare sig sina vanor och reaktioner man haft gång på gång inombords. Att saker sätter sina spår djupare än man gillar, det känner man av rätt väl när man haft känslan av att lyset gått på grund av känslomässig overload i ens inre tunnlar och irrgångar då och då genom åren, det kan jag personligen intyga, men jag tror att varje motiverat försök att börja koppla och lära sig sina reaktioner alltid är en god start.
En enda glödlampa i tankebanan blir kanske ingen gatubelysning av men en början är en början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar