Novemberfundering om vad stress är - hur mycket eller lite ett ord kan säga

Vi pratar ibland om hur stress påverkar oss på olika sätt. Vi kanske förklarar någon negativ händelse med att han eller hon konversationen handlar om nog var väldigt "stressad", men hur ofta frågar vi oss vad vi menar med det eller vad det betyder? Är stress ett ord som säger vad det är frågan om egentligen?

Först tror jag jag ska dela in mina försök att ringa in ordet i två delar - vilket känns instinktivt rätt just nu för jag sitter och spånar: Dels tänker jag på den allmänna stress som närmast blivit en social livsform, den som man oftast pratar om som en oklar men ständigt närvarande modern samhällsolycka som samtidigt är uppfordrande då den på ett mystiskt sätt förknippas med prestation, dels ordet stress som det begrepp vi finner i sammanhang som rör allt från specifika stressande livshändelser till en inre stress och stress som i det vi hanterar med vår stresstålighet ...med mera med mera.

Nu är det inte möjligt att helt separera dessa två då de flyter samman och överlappar varandra till en del. Men vissa saker kanske kan urskiljas ändå.
När det gäller den förstnämnda stressen, den allmänna samhällsstressen, menar jag alltså den man förknippar med snabba trendskiften och koll på vart vindarna blåser, högt tempo med effektivitet i produktionshjulen, hets kring prestationskrav i arbetslivet, människors jäktande mellan arbete, familj, nöjen och semestrar med höga förväntningar och överhuvudtaget livsstilsstress. Den sortens stress skulle jag kalla såhär vare sig det är en person eller ett företag eller en hel kultur som har den: känslan av att försöka springa ifrån känslan av att ha bråttom.
Det är den stressen man känner när man känner sig uppskruvad och jagad av andras åsikter och förväntningar och som konsekvens försöker jaga upp sig själv lite till så att man kan springa ifrån det här obekväma läget genom att vara konstant sysselsatt. Det kan handla om att man är sysselsatt med något konkret projekt eller bara sysslar med allt och inget och om inte annat brukar det betyda att man är konstant sysselsatt med känslan av att ha bråttom.
Underligt nog känns det som om man har lättare att tro att man faktiskt gör något aktivt för att få gjort det man har bråttom med eller känner sig jäktad att göra om man tänker mycket på att man har bråttom eller är pressad och stressad. Det är som om det låg ett värde i att upprepa hur viktigt det är att vi gör detta brådskande. Mest ironiskt av allt är att när den sidan av oss tar över och vi fylls av tankarna på den viktiga brådskan vet vi antagligen mindre än någonsin vad vi faktiskt sysslar med och rätt sannolikt gör de tankarna att vad vi än gör så tar det då antagligen längre tid för att vi helt enkelt blir så ofokuserade. En annan variant är att det vi gör blir ganska fort avklarat men med stor risk att vi gjort det betydligt hafsigare och på ett mindre lyckat sätt än vi skulle gjort om vi faktiskt var fokuserade på och i bästa fall kände engagemang för uppgiften - istället för att känna engagemang för att tänka på hur viktigt det är att vi har bråttom.

Men så är det då stress nummer två, den som både inrymmer det patologiska och sådant som kan orsaka det: stress som i svårt stressande livshändelser, inre stress på grund av en tidigt störd självbild, traumatisk stress...ja vi använder ordet stress i ganska många sammanhang utan att fundera särskilt mycket över likheter och skillnader i vad vi menar alla gånger. Ofta kan det patologiska betyda något betydligt mer privat och krypande än det sociala springandet och presterandet även om den allmänna och den personliga stressen går i varandra. All stress är inte per definition kopplad till ökad aktivitet och den jäktade livsstilen. Den inre stressen handlar ofta om hur vi protesterar inifrån mot en situation eller en känsla, antingen för att vi helt enkelt har mindre ork än situationen eller känslan verkar kräva av oss eller också för att vi helt enkelt inte vet hur vi ska hantera den!

Vissa situationer tar mer ork och kräver mer av oss än andra och vi har inte alltid lärt oss att bära eller hantera situationer vi möter, antingen för att de helt enkelt är helt nya för oss eller också för att vi behöver lära in ett annat sätt att hantera dem på än det vi redan lärt oss. Kanske behöver vi lära om eller lära oss bli mer flexibla för att vår bakgrund eller uppväxt innehållit situationer där vi lärt oss sätt att hantera läget som tycktes vara fungerande eller i varje fall rimliga i situationen då och där men nu märker vi att det inte fungerar lika bra längre. Och ju mer vi efter hand lär oss att hantera saker praktiskt som de kommer och ha och känna läget som det är desto mer minskar upplevelsen av att vi känner stress. Det hänger förmodligen samman med att lära känna sig själv, uttrycket "lära känna" innehåller ju både dels tanken på att lära in och dels ordet känna och det är en rätt god vink om att det är en process som både har med att få nya kunskaper att göra och att man också tillåter sig känna och leva sig in i den nya kunskapen.
Gör man det motsatta - som många av oss ofta gör rent instinktivt - och försöker stänga av den frustrerande känsla eller situation vi möter så minskar känslan av stress nästan aldrig men däremot blir den kanske mer diffus och oklar både i fråga om vad den beror på och vad vi kan lära av den. Och konsekvensen? Vi kanske tillfälligt får lättare att avfärda obehaget. Kanske en längre tid rentav. Den ovälkomna känslan eller situationen kanske når oss ibland som en malande obehagskänsla utan klar orsak, kanske ökar den ibland så att man upplever den som ångest, oro eller panikkänslor. Kanske upplever man den här mer diffusa stressen eller ångesten som en känsla av oklar motvilja och illamående som antyder att kroppen och psyket - som alltid hänger samman i sina reaktioner - är mer på högspänningsnivå än man riktigt är gjord för att orka med i någon stor utsträckning.

Lär man sig känna den ökade spänningen tidigare och lär känna sig själv och sin naturliga reaktionsnivå har man rimligtvis betydligt bättre odds att undvika allt från depressioner till utmattningsreaktioner för känner man tidigare vad som händer inom en har man fler valmöjligheter. Då kan man börja prioritera sin vardag efter hur ens kropp och sinne med realistiska mått fungerar och mår istället för efter gamla fixa idéer om vad man borde. Då går man inte heller efter vad känslor som man inte ens tillåtit sig se dikterar för en - känslor styr en i praktiken ofta mer ju mindre man låtsas om dem, blundande är sällan en bra lösning. Ingen kör bil bättre om han blundar när han ger sig ut på vägen vad jag vet.

Att lära känna sig själv och sina reaktioner handlar däremot inte om att sitta och hypokondriskt tvinga sig att känna efter för att jaga fram obehag bara för att det skulle kunna finnas något där. Poängen är att om man känner det man har inom sig från början, när det kommer i rörelse genom de olika saker man upplever, får man faktiskt en betydligt bättre chans att uppleva sig som människa och därtill en mer hel sådan istället för som en rastlös, yr och halvbedövad hamster i ett hjul. Men om detta nu låter fint och präktigt så det räcker och blir över är det å andra sidan oftast svårt att undgå att det inte är lätt att ändra vare sig sina vanor och reaktioner man haft gång på gång inombords. Att saker sätter sina spår djupare än man gillar, det känner man av rätt väl när man haft känslan av att lyset gått på grund av känslomässig overload i ens inre tunnlar och irrgångar då och då genom åren, det kan jag personligen intyga, men jag tror att varje motiverat försök att börja koppla och lära sig sina reaktioner alltid är en god start.
En enda glödlampa i tankebanan blir kanske ingen gatubelysning av men en början är en början.

Den framgångsrika nutiden och det man skulle kunna kalla "Ingen är ledsen nuförtiden, folk är bara deprimerade"-fenomenet

Först en tanke om de diagnoser som sätts på känslomässigt lidande, diagnoser som nuförtiden nästan tycks föröka sig genom delning (eller genom specialisering på gränsen till minimalistisk löjlighet) med tanke på hur mycket antalet diagnoser ökat de senaste decennierna.

Diagnoser är vingliga konstruktioner med en fot i det begripliga - alltså det vi uppfattar som normalt - och en fot i vår rädsla för det okända och kaos.

Klinisk benämning och diagnosticering av olika tillstånd, både fysiska och psykiska, har inte bara en "torr" vetenskaplig funktion vad som än påstås, utan de fyller givetvis också en starkt psykologisk funktion. Den funktionen är att skydda både de som arbetar som behandlare och deras patienter från rädslan för det osäkra och oklara - man ger namn efter förmåga åt vad man ser och anser sig veta för att minska oron för sådana aspekter av problemen man är mindre säker på. Detta minskar trots allt det kusliga okändas utrymme. I och med att både läkare och patient får vissa ökade kunskaper genom utredningen av patientens eventuella sjukdomshistoria med mera (den utredning som förhoppningsvis görs före en diagnossättning vilket dock inte alltid tycks vara fallet) medvetandegörs mer av vad som händer, saker blir mindre mystiska. I bästa fall skapar dessa kunskaper också förutsättningar för mer kontroll över problemet genom behandling och ofta åstadkoms också en ökad förmåga till kontroll av problemet från den drabbades/sjukes sida; detta i sin tur kan minska sådana känslor av uppgivenhet som många får i samband med sjukdom.


Men...jag tänkte egentligen skriva om något annat,
Jag köpte en gång en bok som jag sedan aldrig läste igenom men titeln och något av ämnet har malt i bakhuvudet. Boken hette "The Loss of Sadness" och bokens tema är att det börjar bli så vanligt med depressionsdiagnoser att det finns en risk att mer och mer av vanliga former av sorg och ledsenhet överhuvudtaget börjar räknas som symptom på sjukdom. Jag tror att en av anledningarna till att jag inte riktigt kommit mig för att plöja hela boken är att jag är kluven till ämnet av följande skäl: å ena sidan är det helt riktigt att det är destruktivt om alla negativa känslor börjar räknas som sjukdomssymptom, å andra sidan finns det många som alldeles för lättvindigt viftar bort sina problem eller bortförklarar dem för sig själva som att de bara är "lite nere" trots att deras liv påverkas starkt av ganska märkbart sjukliga perioder.
Men det är ett faktum att allt som avviker från glädje har en tendens att räknas som onormalt utifrån många av de dominerande sociala idealen nu. Det finns ett slags klichébild av hur det normala för människan är att sträva på framgångsrikt och leende sälja in sin image hos omgivningen i allt från yrkesliv till studiemiljö och detta dag efter dag. Kliché eller ej så påverkar denna bild människor medvetet eller omedvetet i den här tiden när människan så ofta förväntas söka sin lycka genom att klänga entusiastiskt på en karrärstege. Denna lyckade tillvaro på stegen förväntas man närapå ta sina första steg på så snart man lärt sig stå upp och vingla lite, den moderna människan förväntas ju vara över allt annat "framgångsrik". "Framgång" är ett av de kollektiva mantra som goda samhällsmedelemmar av individualistisk berusning och av omtanke om den stackars hysteriska ekonomin förväntas följa i blind tro; det är en säljande myt som kittlar våra egon och skapar drömmar om att vara fulländat "lyckade". "Lyckad" är ännu ett ord att lägga på minnet i sammanhanget eftersom det är en del av samma sociala mytbildning.

Ordet framgångsrik är troligen ett av de vanligaste orden i titlarna på alla de hurtfriska självhjälpsböcker och populärpsykologiska quick-fixes som numera säljer som på löpande band. Men vad betyder detta på det känslomässiga planet? En aning får man av att se på bilderna på bokomslag, webbsidorna med mera där framgångens alla populära och generellt materialistiskt grundade filosofier definieras. De "lyckade" och "framgångsrika" personernas leenden och åter leenden och ännu en gång breda leenden är vad som möter en. Inget ont i det, en del böcker köper man säkerligen för att man tilltalas av ett leende om det ser äkta ut och för att man uppfattar det som positivt. Men det handlar tyvärr sällan om sådana leenden i framgångsbranschen, få av framgångsguruernas leenden vädjar till vår känsla av inre glädje och tillfredställelse, det handlar mer och mer om den sortens leenden man förknippar med skönhetsproduktsreklam eller de leenden man ser i annonser på unga newbies i IT-branschen eller någon annan bubbelbransch som ska sälja in sig själva och sin framgångsstil - man ser kort sagt bilder av moderna marknadsanpassade människor som "säljer". Framgången är per definition inte bara stylad in absurdum - den framställer sig på många nästan påträngande sätt som så uppåt att utövarna av dess populärfilosofier försöker se ut att kunna lyfta från golvet av pur materialistisk glädje över sin säljbarhet och sitt förnekande av all tänkbar mänsklig tristess.

En människa som räknas som framgångsrik utifrån den bilden skulle troligen aldrig visa sig ledsen eller sorgsen så att det märks, det tillåter inte en sådan image. Möjligen skulle viss dramatik vara tillåten som sätt att få medlidande om man redan bevisat sin framgång genom att vara en offentlig person eftersom kända människors privatliv tycks engagera många människor mer än vad näromgivningen gör, men så kallat vanligt folk får inte vara ledsna, de får eftersom de inte har samma ekonomiska resurser som berömdheter marknadsföra sig på arbetsplatser och i skolor och socialt med ett "säljande sätt" istället, kontentan brukar vara smort munläder och breda leenden i stil med att ha en banan på tvären i mun. Faktum är att jag tror att ordet ledsen faktiskt används alltmer och mer sällan. Ibland kan man faktiskt se någon löpsedelsrubrik citera någon som säger "Jag är ledsen" men då brukar det ju handla om mord allraminst.
Fler än förr tycks även om de ser ut som de inte sovit på en vecka eller verkar gråtfärdiga nästan snabbt när man frågar om läget som på beställning tvinga fram ett leende och utbrista i att "Det är Toppen!" och sedan börjar de snart prata om något fantastiskt jobbprojekt eller att de minsann ska resa till något oerhört intressant eller roligt ställe, troligtvis på andra sidan jorden. Kanske ett par tre varv runt jorden när de ändå är i farten. Alla är förfärligt glada må jag säga och det uppskruvade sprittandet i dessa symptom på lyckade vardagar skulle göra en duracellkanin avundsjuk.
Mystiskt nog bland alla dessa leenden hos aktiva människor som hjälper vårt samhälle att "gå bra" och stimulerar tillväxt genom konsumtion o s v o s v ökar samtidigt pressen på psykiatrin och antalet depressioner lär ha ökat lavinartat i statistiken senaste decennierna. Mycket av människors kännande numer pågår tydligen i det för den offentliga samhällsbilden dimmiga fjärran, ibland bakom psykiatrins dörrar där de som inte orkat med trycket på självbilden och omgivningens hämningslösa individualism hamnat, eller också pågår människors kännande trots allt ute i samhället men inte sällan då med alla medel dolt bakom den krampaktigt glada framgångsstressens kollektivt dyrkade fasad. Vid större naturkatastrofer och liknande uppstår som fåtaliga undantag vissa kollektiva ritualer som gör det mer socialt accepterat att sörja i samhällen som vårt och engagemanget vid sådana tillfällen visar likaväl som människors empati också att många helt enkelt har ett starkt behov av att få visa en sorg de kanske sällan eller aldrig annars uttrycker, det blir då både en fråga om den offentliga händelsen och ens egna personliga sorger som man då kanske påmints om.

Ju mindre vi erkänns - och erkänner oss själva - som hela människor med ett fullt känsloregister hela vägen från glädje till sorg desto mer försöker vi istället passa in i den ytliga trånga tröja som karriär- och framgångstänkandet visar oss som helig väg till bekräftelse. Ju mindre bekväma vi blir med att prata om de rent vardagliga sakerna i livet desto mer stelnar vi till emotionellt stumma skamvarelser som mer och mer blir främmande för det spektrum av känsloreaktioner och upplevelser som ryms i innehållsförteckningen för dagligt liv. Idealbilden av ett "lyckat" jag kan om den tillåts överskyla vardagens återkommande både småtristesser och mer kännbara komplikationer aldrig ersätta upplevelserna i ett liv som upplevs för vad det är i sin helhet.
Drömmen om att alltid vara lyckad och att efter ett eller annat program eller recept nå framgång tycks numera tas för givet av så många att det blivit någon sorts innedrog, ofta liksom det närbesläktade fenomenet arbetsnarkomani en uppslukande flykt från allt vad vardag och reflekterande inre liv heter. Kanske borde det inrättas avvänjningshem för framgångsberoende människor. "Hej jag heter A och jag är Lyckad, så lyckad att jag ljugit för familj och vänner i åratal" kan man tänka sig någon börja vid ett gruppterapimöte. Nu närmar jag mig kanske cynismens område och ska med viss kännedom om min fallenhet för sådant inte driva metaforen längre just nu...

Alla människor har behov av utrymme för att prata av sig när de känner att saker inte går alls som de önskar eller när det pågår mycket inombords och detta behöver man ibland också kunna i vardagliga miljöer. Jag menar både hemma och på arbete eller där man utbildar sig etc och då tänker jag inte att alla borde gå till kuratorer och leta rätt på närmaste terapeut på platsen utan snarare att man har ett behov av att kommunicera med människor man har omkring sig och samverkar med. Detta förutsätter förstås en viss tillit och att man känner att man har folk man kan lita i rimlig grad på i sin omgivning och jag menar heller inte att man ska gå och slänga alla sina negativa känslor i ansiktet på dem man kan prata med när man vaknat på fel sida men det finns trots allt en lång skala av tänkbara öppenhetsnivåer mellan ohämmat utagerande av känslor och att gå och le krampartat för att ständigt "sälja" socialt.

Men är det nu så vettigt att släppa fram det negativa? Många tänker att om de tillåter sig att känna sorg eller negativa känslor blir de lättare deprimerade och det är ju ingen underlig tanke egentligen men det verkar ändå vara allmängiltigt att ju mer vi människor förbjuder oss att känna negativa känslor desto mer skam, frustration och ilska samlar vi på oss och den dag bubblan brister så kommer den frustrationen och skammen tillsammans med sorgen garanterat att bli en större sak att hantera. Inte sällan liknar det då (eller är) just det som man var rädd för att få - en tvättäkta depression. Då verkar det nog för de flesta vara ett klart bättre alternativ att ge sig utrymme att få vara ledsen ibland.

Ledsenhet och sorg är verkligen inte samma sak som pessimism eller en negativ livssyn, de är snarare bara ett par av de naturliga sätt ett levande känsloliv andas i en levande värld där vägen man går kan skava fötterna men ändå leder vidare framåt genom erfarenheter och kännande.
Medvetet och ärligt kännande är ett erkännande av att vi är människor. Att vara människa medvetet är knappast något passivt, det är snarare ett sätt att grunda oss i de naturliga resurser vi har utan pretentioner på att låna våra mått på lyckosamhet i livet från konstruerade sociala mått på framgång.