Kärlek och Freud

Jag fick nyligen syn på en kort artikel i Aftonbladet på nätet som kopplade ihop depression och sexuellt beteende, lite intressant faktiskt. Kontentan var ungefär denna: en undersökning visade att unga kvinnor med lindriga eller inte alltför djupa depressioner var mer sexuellt aktiva och det förklarades med att människor med depression känner sig mer osäkra i sina förhållanden och att intimiteten gav mer känslor av närhet och trygghet.
Jaha tänkte jag, det var ju tidigt upptäckt. Det var ju nästan främst det Freud skrev oerhört mycket om för sisådär hundra år sedan, böcker som ganska länge hade starkt inflytande på psykvården, kanske för starkt ibland sägs det. Som det ofta är med nya teoretiker och teorier har efterföljarna nog ibland varit mer fyrkantiga och extrema i idéerna än den som startade det hela är mitt generella intryck vid läsning av Freud och vissa av författarna i hans tradition.

Det är alltså Sigmund Freud vi ramlat in på. Hjälp tänker väl den som läst så här långt, vilken knepig inledning, men läs gärna vidare ändå för all del om du inte ska med en buss inom den närmaste halvtimmen.
Freud var en människa som sporadiskt utryckte sig ganska drastiskt och han hade en viss förkärlek för att bruka biologiska termer som yttersta grund för de psykologiska problematiker han skissade upp sin förståelse av. En av hans långtifrån okontroversiella teser var att symptom vid psykisk ohälsa - eller närmare bestämt neuroser, främst de som förr kallades hysteri och tvångsneuros - var en sorts "sexuell" aktivitet. Här får man förstås börja med att tillägga att Freud i princip räknade in allt vad kärlek och ömhetsbehov heter i det sexuella, liksom ibland vår strävan efter tillfredsställelse av behov och känslor överhuvudtaget även om han nu inte uteslöt andra drivkrafter och motivationer. Att använda ord som sexuell på detta så omfattande sätt kan man såklart diskutera värdet av men det var just vad han gjorde. Inte sällan användes också ordet libido för den här freudianska definitionen av sexualitet. Människans strävan efter att få och ge kärlek och få sina behov fyllda ansågs av Freud vara en stark drivkraft bakom mycket vi gör och tanken var att detta kan uttrycka sig både på det fysiska planet som genom intimitet och i mer psykologiska aspekter som i upplevelsen av goda relationer, i drömmar och berättelser, i konst med mera med mera.

Grunden till ens förmåga att hantera behovet av kärlek och förmågan att få ett tillfredsställande liv lades enligt Freud tidigt i livet och påverkades av ens utveckling i tidiga relationer, främst inom familjen men också i relationerna till andra under barndom och uppväxt. Att man tydde sig till olika personer efter hand under uppväxten sågs som en del av mognandet och processen med att bli mer självständig och mindre känslomässigt beroende av föräldrarna, man bytte ut sina kärleksobjekt så att säga.
När Freuds patienter insjuknade i någon form av neuros ansåg han att utlösande faktorer ofta var frustrationer och rädslor kring det här med kärlek och intimitet, saker som ofta hade vissa rötter i störningar i de tidiga relationerna. Det kunde finnas aktuella obehagliga upplevelser som utlöst en period av sjukdom men ofta fanns där flera tidigare upplevelser som förstärkt varandra varav kanske de första i ganska tidig ålder, och det aktuella problemet kunde ha blivit droppen som fick allt att rinna över.
Terapin Freud utvecklade gick bland annat ut på att hjälpa patienterna att sluta undvika sina rädslor och behov och bli mer medvetna om dem så att man kunde sätta saker i sitt samanhang som en del av livet och få mer medveten kontroll över situationen genom detta. Patienten skulle då slippa en del av spänningarna och de mentala blockeringarna som uppstått kring undvikandet och kunna arbeta vidare med sina relationer och sitt liv på ett bättre sätt.

Jag tror vi alla känner på oss att man förstås inte kan skylla allt som har med psykisk hälsa och mående att göra på barndom och föräldrar men tidiga relationer - också till personer utanför familjen, barndomskompisar med flera - bidrar till stor del till vilka vi blir och ibland kommer de här bitarna i skymundan.
Om det är sant som en del påstår att Freud var överskattad för några decennier sedan så börjar det nå en annan ytterlighet nu i och med att många - men inte alla - som arbetar inom psykiatrin främst vill se symptom som det direkta resultatet av kemisk obalans, som närmast meningslösa reflexer från en hjärna som inte gör sitt jobb. Det är självklart att biologin har en del att säga och att det ingår obalanser i hjärnans signaler i många psykiatriska sjukdomsbilder men lika självklart är det att vår personlighet och våra erfarenheter färgar hur symptomen tar sig uttryck, och om personal inom psykiatrin tar för givet att de beteenden och symptom som finns med i bilden vid olika psykiska problem saknar mening är det ett risktagande eftersom det kanske gör att man missar möjligheter att se och bearbeta patientens upplevelser av förluster eller av en värld som kanske tycks brista i sammanhang. Det kan göra att behandlare missar chanser att ta tag i sådant som har stor inre betydelse för patienten men som kanske han eller hon inte är så pigg på att ta upp för samtal utan tidigare levt ut genom symptomatiska beteenden.

Överhuvudtaget kan man undra så smått varför folk med olika synsätt inom vården ens bråkar om det här med ifall hjärnans kemi eller livshändelser är den viktigaste biten, de två sakerna går alltid hand i hand.
Det är också milt sagt konstigt hur en del fått för sig att de psykodynamiska synsätt som har sina rötter i Freuds teorier skulle vara antibiologiska. Den vanligaste invändningen mot Freud brukar vara åsikten att han skulle ha varit överdrivet fixerad vid sex och jag undrar då vem som tror att sex inte har något med biologi att göra. Man kan förstås som sagt diskutera hur Freud använde ordet sex och att han räknade in mer i det än vi vanligtvis gör men de problem som han skrev inbegrep teorier om nervsystemet och hormonerna eftersom han var läkare med specialitet på just neurologi. Att "nervösa sjukdomar" hade ganska konkret med vad som hände i nerverna att göra var en given del av sättet att se på psykiska besvär lika väl som neuropsykiatrin som finns nu sysslar med. Teorierna om hysteri handlade lika mycket om biologi och nervsjukdom som känslor, och i den helhetssynen sågs allt som samverkande.

Nu ger jag mig in på biologin lite mer och här är jag litr mindre insatt men av vad jag letat runt i och vad jag försökt läsa mig till har jag fått denna bild:
Vare sig man pratar om relationer eller ej när man är inne på psykisk hälsa är hormoner en stor del av det signalsystem som påverkar vårt humör, samma signalsystem som varenda medicin för psykiska besvär påverkar och som samverkar med vårt nervsystem och vår kropp. En del av hormonerna är mer kopplade till kön och sexuella känslor och funktioner men det är bara en del av hormonsystemet. Däremot samverkar de olika delarna och mycket påverkar vartannat. Och sexuella känslor kan sätta fart på hormonsystemet på olika sätt - ingen nyhet direkt. Förälskelse får rentav många människor att få lite av det beteende som förekommer vid hypomanier eller manier. Likaså är intressant nog de betydligt färre människor som får äkta bipolära manier ofta märkbart mer "hormonstinna" och vid allvarliga manier är översexuellt beteende vanligt. Kärlekssorger och relationsfrustrationer och förluster å andra sidan kan förstås bli en ingång till motsatsen, en depression, om man har benägenheten.

Så en given fråga är om inte det här med uppskattning, trygghet och kärlek ofta är de saker som mest avgör hur människor tar sig igenom kriser och sjukdomar i känslolivet. Det skulle om man utgår från resonemanget här ovanför nog knappast vara orimligt att gissa att närvaron av stabila varma relationer eller åtminstone frånvaron av instabila och känslomässigt frustrerande relationer är rent fysiskt bra för den inre  stabiliteten. Kontentan gissar jag blir att hormonerna påverkas av våra humör och upplevelser av stress samtidigt som de omvänt är en del av signalerna som styr vad vi känner. Och där stoppar jag resonemanget innan jag trasslar in mig ännu mer.

Vi människor är komplicerade.

När vi vill vara perfekta springer vi

Det finns ett känt uttryck som säger att om man går fort och ler mycket ser ingen att man är ful. Jag tror att vi i vårt samhälle i mångt och mycket lever efter en liknande tanke som man kanske skulle kunna formulera såhär: Om man springer fort och ler mycket ser ingen att man inte är perfekt.

Vi har fått ett problem. Problemet är den uppskruvade besattheten av perfektion i det samhälle och den värld vi lever i numera, en besatthet som dels gäller oss själva på ett psykologiskt och känslomässigt plan och dels det liv vi lever. Det är en naturlig sak att man vill vara till sin fördel och visst bidrar det till livskvalitet för alla parter när man gör sitt bästa. Problemet är att det där med "sitt bästa" verkar numera betyda en sorts turistbroschyrsversion av verkligheten där allt glider fram som på räls, en värld av perfekta och oberoende individer utan mänskliga brister eller behov. Vi ska rusa fram utan varje spår av mänsklig normal trötthet och vi ska tacksamma över all materiell fulländning som produceras leva höga av lycka på konsumtionen av blingbling och teknik och i största allmänhet saker som ytterligare ska bevisa hur perfekta vi är där vi rusar fram. Vi springer fortare och fortare för att visa hur väl förtjänta av beröm vi är för att vi lever upp till framgångsklyschorna på alla fronter. Det gäller såväl socialt som relationsmässigt och ekonomiskt - med mera.

Det har blivit närmast en religion att fara fram som ett galet tåg på crack i det oavbrutna sysslandet med att illustrera framgång, styrka och optimism. Är det där rusandet inte ganska ofta ett sätt att dölja att man är rädd för att stanna upp och se andra och att själv bli sedd med de vardagsskavanker varje människa har som vårt faktiska läge ser ut? Vi är definitivt inga stålmänniskor alltid. Ibland är vi det kanske, ibland är vi det inte.
Det finns i allt det där ohejdade springandet någon sorts utbredd fobi för att se allt som inte är perfekt eller oavbrutet behagligt, vi kräver att allt rusar på självgående och fulländat i den bästa av världar och envisas med att det är så det fungerar bara vi springer snabbt nog, vi är ju så effektiva slimmade varelser som anpassats totalt till vår livsstil och livsrytm tänker vi. Vi vill tro att till skillnad från våra förfäder genom årtusendena är vi alla är så kloka och tekniksmarta och allmänt välutbildade att vi saknar de vardagliga begränsningar och skavanker som är en del av en mänsklig vardag. Och vi anar att om vi saktar ner och ser lugnare på saker kan någon hävda motsatsen. Vi vet att vi då kan se andras sårbarhet och behov i vardagen och slås av tanken att vi själva har sårbarheter och behov, eller vi kan eventuellt råka komma fram till tanken att total självständighet genom narcissistisk perfektion inte är det ultimata i varje situation utan att vi alla behöver andra människor.

Men nu är vi inne och travar i områden som kanske mest psykologin sysslar med. Så vi stannar lite vid det här med självständighet och oberoende. Alla har hört uttryck som medberoende och osjälvständighet och beroendet av andra på sätt som som går till ytterligheter är välkänt som problem. Men motsatsen då? Marsha Linehan, grundaren av en terapiriktning som kallas DBT och som bygger på en så kallat dialektisk syn på hur vi människor funderar, gav en rätt så intressant tanke i en av sina böcker. Hon skrev - jag återger kort och ungefärligt bara - att något som kanske säger en del om kulturen i västvärlden är att det finns en psykiatrisk diagnos som heter dependent personality disorder (osjälvständig personlighetsstörning som det heter i Sverige) men det finns ingen motsvarande "independent", alltså oberoende, störning. Det verkar alltså inte ens finnas med i vår begreppsvärld att man skulle kunna vara alltför mycket sig själv nog och oberoende, att oberoendet går att dra för långt på något sätt. Men visst finns den ytterligheten.

Jag menar, vi har ju alla hört uttrycket "sköt dig själv och skit i andra" och visst går trenden ditåt mer än någonsin. Vi vet hur det fungerar ofta, att man ska vara stark, varken "störd" av andra eller "störande" för dem. Och som kulturen börjar se ut är det som stör oss mest tydligen våra mänskliga brister, rädslan för att inte räcka till och tanken på att behöva behöva andra och därigenom "vara i vägen".
Den perfekta attityden, det ständiga leendet och undertryckandet av allt inom en som kan störa andras status quo, uppvisandet av de perfekta relationerna som visar att vi är okomplicerat käcka och populära människor - allt detta premieras och belönas i samhället vi lever i. Vi ska dessutom helst ha de perfekta lagom slimmade åsikterna som slinker in i varje socialt sammanhang som dyker upp - alltså den sociala grupp eller trend eller arbetsmiljö man har att samverka med. Framgångsfilosofi, ytperfektion och oberoende går konstant hand i hand i en sådan här världsbild och utrymmet för avvikelser från normen är nästan obefintligt för dem som följer den. Dåligt morgonhumör eller sorg när en nära relation kraschat, eller trötthet och allmän smågrinighet en dag när man inte riktigt orkar prata med alla, det finns inte med i bilden, det betraktas inte sällan som en sorts närapå antisocial pessimism och möts med oro eller undvikande eller ibland direkt fientligt. Tankar om sådant som inte fungerar enbart av sig självt och om livets ibland skavande utmaningar uppfattas som någon form av mystiskt grubblande. Den springande framgångsperfektionistiska synen på hur vi alla ska bete oss stämplar ofta dem som inte tiger med utmaningarna kring mänskliga känslor och önskningar, saknad och brinnande, glädje och sorg och spontant människoengagemang med nedlåtande kommentarer, när någon emellanåt ropar "stopp" i det sammanhang där han eller hon lever för att det inte finns luft för livets utmaningar och känslor så bemöts det ofta som om det kom från någon sorts känslobesatt depressiv sekt som stör oss alla i den allmänna flykten från oss själva. Vi ska ju alla pringa fort, arbeta fort, göra allt och till varje pris bevisa vår styrka och vårt värde - som om vi trodde vi inte har något så fort vi stannar upp och andas.
Vi har ju bortrationaliserat sådant trams som att andas.

Vi springer helt enkelt alla som om vi hade tigrar efter oss men det är nog oftare i så fall den tiger vi har inom oss vi är rädda för - om det nu är en tiger - gissar jag. Det är kanske vår hunger eller också ibland ilskan över ouppfyllda behov av sammanhang och delaktighet med andra. Vi är kanske rädda att vakna upp ur framgångskonformiteten och att den där tigern inom oss ska ryta till om att vi faktiskt har behov och känner, att vi vill leva och andas i det vardagliga inte alltid okomplicerade liv som som det ser ut finns att utgå från även om det innebär att vi också inser att det är fullt av ibland påfrestande utmaningar av vår förmåga att leva - under svåra perioder kanske på alla plan. Vi är rädda att den ska ryta till för att vi inte bara vill prestera perfektion vi aldrig hinner njuta av eller bygga nya glansiga ytor som reflekterar ljuset från tv-reklamen. Eller så kanske vi springer ifrån känslan av att vi är lite mindre än resten av djuren i flocken.


Kontentan tänker jag är att vi har tappat kollen på det där med att vi behöver utrymme för vår grundläggande fumliga mänsklighet som dem vi är. Vi behöver stanna upp så att vi åtminstone vet vad det är vi försöker förbättra och om det sätt vi gör det på alltid är det bästa. Vi behöver dessutom stanna till för att se om det verkligen behöver ändras något alls i en del lägen även om vi av nästan reflexmässig vana och rastlöshet tror det om vi ofta varit väldigt missnöjda med situationen eller upplevt tuffa omständigheter som fått oss att bli människor som konstant inombords skriker efter förändring. Känslan av att behöva förändring kan mycket väl bygga på ett realistiskt behov men ibland tar det sig sig mer realistiska uttryck och ibland mindre. Lösningen på vardagens störningar är helt enkelt sällan att låta killarna på MTV göra om ens bil men vi envisas ofta av vana dels att vardagsperfektion är lösningen och dels att allt denna perfektion går ut på är att göra en oavbruten "jag-vet-inte-vad-men-någon-sorts"-makeover på livet. Jag menar inte att varje "makeover" (och aj vad jag i förbigående sagt tycker illa om det ordet) är meningslös men oavbruten och forcerad förändring är inte meningen med livet. I varje fall inte i längden. Ibland kan man trots allt haka på det som redan är här och göra sig en tjänst genom att bromsa innan man springer rakt in i närmaste vägg - att det där behovet av att alltid springa, ändra, forcera och driva på är en god del av ekorrhjulet som drivit folk in i varenda tillgänglig vägg är inte ens en "god gissning" - det är ett torrt konstaterande. Att vara lite mer med mentalt i det som redan finns till hands kan dessutom faktiskt bli en sorts flow i sig som förändrar saker så gott som något.
Vi behöver tid och utrymme för att andas, för att ta de små och stora saker som vi kolliderar med längs vägen, utrymme och tid för att kommunicera och prata om saker, bekräfta och uttrycka behov, glädjeämnen, sorger, ilska och hopp.
Vi behöver helt enkelt få vara människor och det betyder i mångt och mycket att vi ger utrymme för att hantera hela registret av vår upplevelse så gott det går. Det är oftare det än att envisas med att dölja alla skavsår och sprickor i fasaden som hjälper oss att känna att vi kan vara lite mer hela, det är det som hjälper oss att känna att vi har mer resurser än vi tror.