Novemberfundering om vad stress är - hur mycket eller lite ett ord kan säga

Vi pratar ibland om hur stress påverkar oss på olika sätt. Vi kanske förklarar någon negativ händelse med att han eller hon konversationen handlar om nog var väldigt "stressad", men hur ofta frågar vi oss vad vi menar med det eller vad det betyder? Är stress ett ord som säger vad det är frågan om egentligen?

Först tror jag jag ska dela in mina försök att ringa in ordet i två delar - vilket känns instinktivt rätt just nu för jag sitter och spånar: Dels tänker jag på den allmänna stress som närmast blivit en social livsform, den som man oftast pratar om som en oklar men ständigt närvarande modern samhällsolycka som samtidigt är uppfordrande då den på ett mystiskt sätt förknippas med prestation, dels ordet stress som det begrepp vi finner i sammanhang som rör allt från specifika stressande livshändelser till en inre stress och stress som i det vi hanterar med vår stresstålighet ...med mera med mera.

Nu är det inte möjligt att helt separera dessa två då de flyter samman och överlappar varandra till en del. Men vissa saker kanske kan urskiljas ändå.
När det gäller den förstnämnda stressen, den allmänna samhällsstressen, menar jag alltså den man förknippar med snabba trendskiften och koll på vart vindarna blåser, högt tempo med effektivitet i produktionshjulen, hets kring prestationskrav i arbetslivet, människors jäktande mellan arbete, familj, nöjen och semestrar med höga förväntningar och överhuvudtaget livsstilsstress. Den sortens stress skulle jag kalla såhär vare sig det är en person eller ett företag eller en hel kultur som har den: känslan av att försöka springa ifrån känslan av att ha bråttom.
Det är den stressen man känner när man känner sig uppskruvad och jagad av andras åsikter och förväntningar och som konsekvens försöker jaga upp sig själv lite till så att man kan springa ifrån det här obekväma läget genom att vara konstant sysselsatt. Det kan handla om att man är sysselsatt med något konkret projekt eller bara sysslar med allt och inget och om inte annat brukar det betyda att man är konstant sysselsatt med känslan av att ha bråttom.
Underligt nog känns det som om man har lättare att tro att man faktiskt gör något aktivt för att få gjort det man har bråttom med eller känner sig jäktad att göra om man tänker mycket på att man har bråttom eller är pressad och stressad. Det är som om det låg ett värde i att upprepa hur viktigt det är att vi gör detta brådskande. Mest ironiskt av allt är att när den sidan av oss tar över och vi fylls av tankarna på den viktiga brådskan vet vi antagligen mindre än någonsin vad vi faktiskt sysslar med och rätt sannolikt gör de tankarna att vad vi än gör så tar det då antagligen längre tid för att vi helt enkelt blir så ofokuserade. En annan variant är att det vi gör blir ganska fort avklarat men med stor risk att vi gjort det betydligt hafsigare och på ett mindre lyckat sätt än vi skulle gjort om vi faktiskt var fokuserade på och i bästa fall kände engagemang för uppgiften - istället för att känna engagemang för att tänka på hur viktigt det är att vi har bråttom.

Men så är det då stress nummer två, den som både inrymmer det patologiska och sådant som kan orsaka det: stress som i svårt stressande livshändelser, inre stress på grund av en tidigt störd självbild, traumatisk stress...ja vi använder ordet stress i ganska många sammanhang utan att fundera särskilt mycket över likheter och skillnader i vad vi menar alla gånger. Ofta kan det patologiska betyda något betydligt mer privat och krypande än det sociala springandet och presterandet även om den allmänna och den personliga stressen går i varandra. All stress är inte per definition kopplad till ökad aktivitet och den jäktade livsstilen. Den inre stressen handlar ofta om hur vi protesterar inifrån mot en situation eller en känsla, antingen för att vi helt enkelt har mindre ork än situationen eller känslan verkar kräva av oss eller också för att vi helt enkelt inte vet hur vi ska hantera den!

Vissa situationer tar mer ork och kräver mer av oss än andra och vi har inte alltid lärt oss att bära eller hantera situationer vi möter, antingen för att de helt enkelt är helt nya för oss eller också för att vi behöver lära in ett annat sätt att hantera dem på än det vi redan lärt oss. Kanske behöver vi lära om eller lära oss bli mer flexibla för att vår bakgrund eller uppväxt innehållit situationer där vi lärt oss sätt att hantera läget som tycktes vara fungerande eller i varje fall rimliga i situationen då och där men nu märker vi att det inte fungerar lika bra längre. Och ju mer vi efter hand lär oss att hantera saker praktiskt som de kommer och ha och känna läget som det är desto mer minskar upplevelsen av att vi känner stress. Det hänger förmodligen samman med att lära känna sig själv, uttrycket "lära känna" innehåller ju både dels tanken på att lära in och dels ordet känna och det är en rätt god vink om att det är en process som både har med att få nya kunskaper att göra och att man också tillåter sig känna och leva sig in i den nya kunskapen.
Gör man det motsatta - som många av oss ofta gör rent instinktivt - och försöker stänga av den frustrerande känsla eller situation vi möter så minskar känslan av stress nästan aldrig men däremot blir den kanske mer diffus och oklar både i fråga om vad den beror på och vad vi kan lära av den. Och konsekvensen? Vi kanske tillfälligt får lättare att avfärda obehaget. Kanske en längre tid rentav. Den ovälkomna känslan eller situationen kanske når oss ibland som en malande obehagskänsla utan klar orsak, kanske ökar den ibland så att man upplever den som ångest, oro eller panikkänslor. Kanske upplever man den här mer diffusa stressen eller ångesten som en känsla av oklar motvilja och illamående som antyder att kroppen och psyket - som alltid hänger samman i sina reaktioner - är mer på högspänningsnivå än man riktigt är gjord för att orka med i någon stor utsträckning.

Lär man sig känna den ökade spänningen tidigare och lär känna sig själv och sin naturliga reaktionsnivå har man rimligtvis betydligt bättre odds att undvika allt från depressioner till utmattningsreaktioner för känner man tidigare vad som händer inom en har man fler valmöjligheter. Då kan man börja prioritera sin vardag efter hur ens kropp och sinne med realistiska mått fungerar och mår istället för efter gamla fixa idéer om vad man borde. Då går man inte heller efter vad känslor som man inte ens tillåtit sig se dikterar för en - känslor styr en i praktiken ofta mer ju mindre man låtsas om dem, blundande är sällan en bra lösning. Ingen kör bil bättre om han blundar när han ger sig ut på vägen vad jag vet.

Att lära känna sig själv och sina reaktioner handlar däremot inte om att sitta och hypokondriskt tvinga sig att känna efter för att jaga fram obehag bara för att det skulle kunna finnas något där. Poängen är att om man känner det man har inom sig från början, när det kommer i rörelse genom de olika saker man upplever, får man faktiskt en betydligt bättre chans att uppleva sig som människa och därtill en mer hel sådan istället för som en rastlös, yr och halvbedövad hamster i ett hjul. Men om detta nu låter fint och präktigt så det räcker och blir över är det å andra sidan oftast svårt att undgå att det inte är lätt att ändra vare sig sina vanor och reaktioner man haft gång på gång inombords. Att saker sätter sina spår djupare än man gillar, det känner man av rätt väl när man haft känslan av att lyset gått på grund av känslomässig overload i ens inre tunnlar och irrgångar då och då genom åren, det kan jag personligen intyga, men jag tror att varje motiverat försök att börja koppla och lära sig sina reaktioner alltid är en god start.
En enda glödlampa i tankebanan blir kanske ingen gatubelysning av men en början är en början.

Den framgångsrika nutiden och det man skulle kunna kalla "Ingen är ledsen nuförtiden, folk är bara deprimerade"-fenomenet

Först en tanke om de diagnoser som sätts på känslomässigt lidande, diagnoser som nuförtiden nästan tycks föröka sig genom delning (eller genom specialisering på gränsen till minimalistisk löjlighet) med tanke på hur mycket antalet diagnoser ökat de senaste decennierna.

Diagnoser är vingliga konstruktioner med en fot i det begripliga - alltså det vi uppfattar som normalt - och en fot i vår rädsla för det okända och kaos.

Klinisk benämning och diagnosticering av olika tillstånd, både fysiska och psykiska, har inte bara en "torr" vetenskaplig funktion vad som än påstås, utan de fyller givetvis också en starkt psykologisk funktion. Den funktionen är att skydda både de som arbetar som behandlare och deras patienter från rädslan för det osäkra och oklara - man ger namn efter förmåga åt vad man ser och anser sig veta för att minska oron för sådana aspekter av problemen man är mindre säker på. Detta minskar trots allt det kusliga okändas utrymme. I och med att både läkare och patient får vissa ökade kunskaper genom utredningen av patientens eventuella sjukdomshistoria med mera (den utredning som förhoppningsvis görs före en diagnossättning vilket dock inte alltid tycks vara fallet) medvetandegörs mer av vad som händer, saker blir mindre mystiska. I bästa fall skapar dessa kunskaper också förutsättningar för mer kontroll över problemet genom behandling och ofta åstadkoms också en ökad förmåga till kontroll av problemet från den drabbades/sjukes sida; detta i sin tur kan minska sådana känslor av uppgivenhet som många får i samband med sjukdom.


Men...jag tänkte egentligen skriva om något annat,
Jag köpte en gång en bok som jag sedan aldrig läste igenom men titeln och något av ämnet har malt i bakhuvudet. Boken hette "The Loss of Sadness" och bokens tema är att det börjar bli så vanligt med depressionsdiagnoser att det finns en risk att mer och mer av vanliga former av sorg och ledsenhet överhuvudtaget börjar räknas som symptom på sjukdom. Jag tror att en av anledningarna till att jag inte riktigt kommit mig för att plöja hela boken är att jag är kluven till ämnet av följande skäl: å ena sidan är det helt riktigt att det är destruktivt om alla negativa känslor börjar räknas som sjukdomssymptom, å andra sidan finns det många som alldeles för lättvindigt viftar bort sina problem eller bortförklarar dem för sig själva som att de bara är "lite nere" trots att deras liv påverkas starkt av ganska märkbart sjukliga perioder.
Men det är ett faktum att allt som avviker från glädje har en tendens att räknas som onormalt utifrån många av de dominerande sociala idealen nu. Det finns ett slags klichébild av hur det normala för människan är att sträva på framgångsrikt och leende sälja in sin image hos omgivningen i allt från yrkesliv till studiemiljö och detta dag efter dag. Kliché eller ej så påverkar denna bild människor medvetet eller omedvetet i den här tiden när människan så ofta förväntas söka sin lycka genom att klänga entusiastiskt på en karrärstege. Denna lyckade tillvaro på stegen förväntas man närapå ta sina första steg på så snart man lärt sig stå upp och vingla lite, den moderna människan förväntas ju vara över allt annat "framgångsrik". "Framgång" är ett av de kollektiva mantra som goda samhällsmedelemmar av individualistisk berusning och av omtanke om den stackars hysteriska ekonomin förväntas följa i blind tro; det är en säljande myt som kittlar våra egon och skapar drömmar om att vara fulländat "lyckade". "Lyckad" är ännu ett ord att lägga på minnet i sammanhanget eftersom det är en del av samma sociala mytbildning.

Ordet framgångsrik är troligen ett av de vanligaste orden i titlarna på alla de hurtfriska självhjälpsböcker och populärpsykologiska quick-fixes som numera säljer som på löpande band. Men vad betyder detta på det känslomässiga planet? En aning får man av att se på bilderna på bokomslag, webbsidorna med mera där framgångens alla populära och generellt materialistiskt grundade filosofier definieras. De "lyckade" och "framgångsrika" personernas leenden och åter leenden och ännu en gång breda leenden är vad som möter en. Inget ont i det, en del böcker köper man säkerligen för att man tilltalas av ett leende om det ser äkta ut och för att man uppfattar det som positivt. Men det handlar tyvärr sällan om sådana leenden i framgångsbranschen, få av framgångsguruernas leenden vädjar till vår känsla av inre glädje och tillfredställelse, det handlar mer och mer om den sortens leenden man förknippar med skönhetsproduktsreklam eller de leenden man ser i annonser på unga newbies i IT-branschen eller någon annan bubbelbransch som ska sälja in sig själva och sin framgångsstil - man ser kort sagt bilder av moderna marknadsanpassade människor som "säljer". Framgången är per definition inte bara stylad in absurdum - den framställer sig på många nästan påträngande sätt som så uppåt att utövarna av dess populärfilosofier försöker se ut att kunna lyfta från golvet av pur materialistisk glädje över sin säljbarhet och sitt förnekande av all tänkbar mänsklig tristess.

En människa som räknas som framgångsrik utifrån den bilden skulle troligen aldrig visa sig ledsen eller sorgsen så att det märks, det tillåter inte en sådan image. Möjligen skulle viss dramatik vara tillåten som sätt att få medlidande om man redan bevisat sin framgång genom att vara en offentlig person eftersom kända människors privatliv tycks engagera många människor mer än vad näromgivningen gör, men så kallat vanligt folk får inte vara ledsna, de får eftersom de inte har samma ekonomiska resurser som berömdheter marknadsföra sig på arbetsplatser och i skolor och socialt med ett "säljande sätt" istället, kontentan brukar vara smort munläder och breda leenden i stil med att ha en banan på tvären i mun. Faktum är att jag tror att ordet ledsen faktiskt används alltmer och mer sällan. Ibland kan man faktiskt se någon löpsedelsrubrik citera någon som säger "Jag är ledsen" men då brukar det ju handla om mord allraminst.
Fler än förr tycks även om de ser ut som de inte sovit på en vecka eller verkar gråtfärdiga nästan snabbt när man frågar om läget som på beställning tvinga fram ett leende och utbrista i att "Det är Toppen!" och sedan börjar de snart prata om något fantastiskt jobbprojekt eller att de minsann ska resa till något oerhört intressant eller roligt ställe, troligtvis på andra sidan jorden. Kanske ett par tre varv runt jorden när de ändå är i farten. Alla är förfärligt glada må jag säga och det uppskruvade sprittandet i dessa symptom på lyckade vardagar skulle göra en duracellkanin avundsjuk.
Mystiskt nog bland alla dessa leenden hos aktiva människor som hjälper vårt samhälle att "gå bra" och stimulerar tillväxt genom konsumtion o s v o s v ökar samtidigt pressen på psykiatrin och antalet depressioner lär ha ökat lavinartat i statistiken senaste decennierna. Mycket av människors kännande numer pågår tydligen i det för den offentliga samhällsbilden dimmiga fjärran, ibland bakom psykiatrins dörrar där de som inte orkat med trycket på självbilden och omgivningens hämningslösa individualism hamnat, eller också pågår människors kännande trots allt ute i samhället men inte sällan då med alla medel dolt bakom den krampaktigt glada framgångsstressens kollektivt dyrkade fasad. Vid större naturkatastrofer och liknande uppstår som fåtaliga undantag vissa kollektiva ritualer som gör det mer socialt accepterat att sörja i samhällen som vårt och engagemanget vid sådana tillfällen visar likaväl som människors empati också att många helt enkelt har ett starkt behov av att få visa en sorg de kanske sällan eller aldrig annars uttrycker, det blir då både en fråga om den offentliga händelsen och ens egna personliga sorger som man då kanske påmints om.

Ju mindre vi erkänns - och erkänner oss själva - som hela människor med ett fullt känsloregister hela vägen från glädje till sorg desto mer försöker vi istället passa in i den ytliga trånga tröja som karriär- och framgångstänkandet visar oss som helig väg till bekräftelse. Ju mindre bekväma vi blir med att prata om de rent vardagliga sakerna i livet desto mer stelnar vi till emotionellt stumma skamvarelser som mer och mer blir främmande för det spektrum av känsloreaktioner och upplevelser som ryms i innehållsförteckningen för dagligt liv. Idealbilden av ett "lyckat" jag kan om den tillåts överskyla vardagens återkommande både småtristesser och mer kännbara komplikationer aldrig ersätta upplevelserna i ett liv som upplevs för vad det är i sin helhet.
Drömmen om att alltid vara lyckad och att efter ett eller annat program eller recept nå framgång tycks numera tas för givet av så många att det blivit någon sorts innedrog, ofta liksom det närbesläktade fenomenet arbetsnarkomani en uppslukande flykt från allt vad vardag och reflekterande inre liv heter. Kanske borde det inrättas avvänjningshem för framgångsberoende människor. "Hej jag heter A och jag är Lyckad, så lyckad att jag ljugit för familj och vänner i åratal" kan man tänka sig någon börja vid ett gruppterapimöte. Nu närmar jag mig kanske cynismens område och ska med viss kännedom om min fallenhet för sådant inte driva metaforen längre just nu...

Alla människor har behov av utrymme för att prata av sig när de känner att saker inte går alls som de önskar eller när det pågår mycket inombords och detta behöver man ibland också kunna i vardagliga miljöer. Jag menar både hemma och på arbete eller där man utbildar sig etc och då tänker jag inte att alla borde gå till kuratorer och leta rätt på närmaste terapeut på platsen utan snarare att man har ett behov av att kommunicera med människor man har omkring sig och samverkar med. Detta förutsätter förstås en viss tillit och att man känner att man har folk man kan lita i rimlig grad på i sin omgivning och jag menar heller inte att man ska gå och slänga alla sina negativa känslor i ansiktet på dem man kan prata med när man vaknat på fel sida men det finns trots allt en lång skala av tänkbara öppenhetsnivåer mellan ohämmat utagerande av känslor och att gå och le krampartat för att ständigt "sälja" socialt.

Men är det nu så vettigt att släppa fram det negativa? Många tänker att om de tillåter sig att känna sorg eller negativa känslor blir de lättare deprimerade och det är ju ingen underlig tanke egentligen men det verkar ändå vara allmängiltigt att ju mer vi människor förbjuder oss att känna negativa känslor desto mer skam, frustration och ilska samlar vi på oss och den dag bubblan brister så kommer den frustrationen och skammen tillsammans med sorgen garanterat att bli en större sak att hantera. Inte sällan liknar det då (eller är) just det som man var rädd för att få - en tvättäkta depression. Då verkar det nog för de flesta vara ett klart bättre alternativ att ge sig utrymme att få vara ledsen ibland.

Ledsenhet och sorg är verkligen inte samma sak som pessimism eller en negativ livssyn, de är snarare bara ett par av de naturliga sätt ett levande känsloliv andas i en levande värld där vägen man går kan skava fötterna men ändå leder vidare framåt genom erfarenheter och kännande.
Medvetet och ärligt kännande är ett erkännande av att vi är människor. Att vara människa medvetet är knappast något passivt, det är snarare ett sätt att grunda oss i de naturliga resurser vi har utan pretentioner på att låna våra mått på lyckosamhet i livet från konstruerade sociala mått på framgång.

Förfalskningsmaterialismen och hur vi hjärntvättas till att köpa oss själva

Det är något kusligt som slår mig när jag ser reklam och det jag kommer att skriva nu är säkerligen inget nytt men några aspekter har slagit mig extra mycket sista tiden. Just det här med hur produkterna mer och mer går ut på att "skapa oss" till vad vi ska vara. Att det mer och mer går in på det mest grundläggande av identiteten känns så påfallande och störande som aldrig någonsin, och framför allt handlar det förstås om alla produkter som handlar om vår egen fysiskhet. Men frågan är då: vad är det den här reklamen jag menar egentligen säger, vad är budskapet?
Vi hugger in på några av klyschorna från utseendemarknaden som alltmer riktar in sig på båda könen även om ännu kvinnor är de mest utsatta för ytförändringspropagandan: Skaffa färg, få len hud, få bra hy... vi har alla sett och hört de här sakerna till leda - raden av snarlika budskap kan göras lång och vi dränks i dem ständigt. Vad som genom dessa omtugganden på snarlika budskap antyds ganska brutalt att utan detta extra är människorna i ett samhälle någon sorts närmast genomskinliga och färglösa ingenting. Utan köpta produkter har vi ingen hud, ingen färg, inget leende, inga juicedrickande familjer och vänner - och detta visar man med de vanliga långsökta och övermanipulerade färgskiftningar och ljuseffekter som gissningsvis ingen ser utanför en tv-ruta utan en avsevärd mängd droger i sig. Samma reklam nu antyder att glädjen, attityden och personligheten förbättras genom dessa produkter - vi ser ju hur leende och framgångsrika och bra i relationer användarna blir. Det betyder underförstått då att lika tomma på färg och genomskinligt gråaktiga som vi antyds vara utan de här fantasiprodukterna, lika lite har vi någon personlighet utan dem med denna materialistiska logik. Vad som sägs är alltså i pricip att vi inte existerar som människor och personer utan dem!
Utan att ha tillfrågats vad vi själva anser om saken har vi gradvis och på ett smygande sätt av reklamvärlden reducerats till manetliknande amöbavarelser i den kommersialistiska världsbilden. Vi får lära oss att vi måste jaga efter pengar för att kunna köpa oss själva, för att faktiskt existera. Det ironiska är ju förstås att om folk inte köpte de här produkterna är det enda som inte skulle existera just de företag som försöker pracka på oss dem...

Jag är inte helt emot reklam och jag är inte kategoriskt emot produkter som kan framhäva eller påverka ens utseende för att nu nämna den mest ytliga aspekten av marknadsföringens materialistiska budskap (även om jag tycker möjligheterna att göra om sig är närmast skrämmande numera). Det jag vänder mig emot med ilska är de konsekvenser som den påträngande marknadsföringen av dem medför och de kan sägas vara huvudsakligen två: För det första innebär tillgången till alla de här produkterna att vi alla ställs inför en mängd nya och påhittade val och beslut som man försöker pressa på oss och som huvudsakligen går ut på att vi själva väljer vår skenbara intressanthet och materiella standard och inte minst vårt yttre i en mycket högre grad än någonsin och därför anses ansvariga för det - och därmed skulle det vara vår egen brist på engagemang eller investeringar i detsamma som bär ansvaret för om vi inte passar in i dagens mallar. Detta blir som en form av beskyllning när vi inte når upp till avsedd struntnivå just därför att vi kan engagera oss om vi vill i alla dessa oräkneliga frustrerande val. För det andra finns som sagt antydningen ständigt närvarande om att vi inte egentligen existerar utan dessa produkter utan måste köpa oss själva om och om igen. Detta är egentligen precis lika kränkande som när en person ständigt säger till en annan att "du är ingenting, kom tillbaka när du är något" - och det "något" som reklamen vill lura i oss att vi kan vara är förstås den skenbart fulländade och framgångsrika förebilden av valfri överbetald sort: kändisen, artisten, en av hollywoodfolket o s v. Vi lärs att glömma att vi existerar genom att man genom en översvämning av bilder och det grupptryck som skapats lär oss att behöva sådant vi inte behöver och inte har och inte kan vara. Allt detta ska alltså vara till för att vi ska få bli vad vi förväntas vara som människor i en värld som omdefinierar betydelsen av vad människan är - hur många motsägelser och dumma antydningar om vad vi i grunden är och behöver kan man egentligen skapa åt oss? Hur förmår vi överhuvudtaget höra de här respektlösa och nedvärderande budskapen om hur vi som människor inte existerar i oss själva? Vi andas, vi har en kropp, vi har förmågan till tankar, känslor, vi har hud, sinnen - har vi köpt något av detta? Nej, vi har fötts med det, vi har fått det som en gåva från början som sådant som ingår i våra mänskliga villkor. Allt detta grundläggande men viktiga ska vi blunda för för att jaga efter annat och köpa en själ bestående av saker som ligger i färgglada förpackningar uppradade på hyllor - just detta beteende lär oss det människoförfalskande och tämligen hypermaterialistiska samhälle vi lever i. Och ja, det gör mig rejält arg, det har inte blivit bättre utan de här dumheterna dränker oss mer och mer genom mediabruset och den ökade inkomst- och levnadsstandardfixeringen omkring oss.

Kära reklambyråer, alla ni av era produkter besatta affärsmän och alla ni ytans produktutvecklare som bidrar till denna hysteri genom att förse oss med allt detta strunt - SKAFFA ETT LIV! Sitt ner på en stol i fem minuter och existera, andas, se om ni upplöses i atomer eller om ni upptäcker att ni faktiskt har en kropp, sinnen och en mental verklighet som alla andra! Om ni då går upp i rök har sannolikt naturlagarna förändrats och jag tror vi alla kan räkna ut oddsen för att något sådant skulle hända ganska lätt.

Det mesta av detta är som sagt inget nytt men...

Att vara en vara eller inte vara, är det verkligen frågan vi bör vara sysselsatta med?

Det sekulariserade samhällets religiösa omedvetna och det bipolära i modernt businessbeteende

Nu ska jag bygga vidare lite på och knyta samman tankegångar från flera av de föregående bloggarna här. Och nu ska vi rota lite i det här med vad människor bär på kollektivt med betoning på en latent religiös sida av människans personlighet, en som hos de flesta uttrycker signästan övertydligt vid olika situationer och tillstånd som jag skrivit om i mina tidigare blogginlägg.

Jag skrev i en annan blogg om det här med relationen mellan upplevelsen av kärlek och bra relationer i samband med psykisk hälsa. Man kan med en generalisering påstå att de flesta av människors grundläggande behov antingen förtydligas eller förstärks vid krislägen och vid psykisk ohälsa, behovet av kärlek är ett av dessa. Men det finns fler behov och fler saker som man kan lida brist på.
Många beteenden som människor utvecklar när de mår dåligt är former av kompensation, dels kan brist på ett område i livet dövas genom överkompenserande på ett annat, dels kan kompensationsbeteendet vara direkt kopplat till den direkta bristen (t ex kan människor som känner sig mindre älskade försöka kompensera genom ökad aktivitet i relationer eller utveckla ett extremt förhöjt kärleksberoende). Om man ser på människors krissituationsbeteenden och olika symptom vid psykiskt lidande ur det perspektivet ser man ganska snart en del mer "typiska" saker som människor upplever som brister och orsaker till psykisk smärta. Dessutom ser man att många av de beteenden som folk tar till för att kompensera eller skydda sig mot de här obehagen är ganska klart religiöst laddade.

Det finns en tanke hos kanske främst jungianskt inriktad psykologi att alla människor ärver vissa grundbegrepp som är gemensamma för alla, så kallade arketyper. Vissa begrepp och förhållningssätt sitter helt enkelt djupt i oss alla och de berör hur vi uppfattar både oss själva, våra relationer och världen i största allmänhet. Jung menade också att något typiskt för människor är religiositeten som inneboende attityd i oss alla och att människor är religiösa antingen medvetet eller omedvetet, något som om det ignoreras bara gör att människor sätter något annat i en högre makts ställe för att försöka fylla samma funktion, något Jung ansåg sällan brukar ge särskilt bra resultat.

Freud hade vissa liknande tankar om nedärvda allmänmänskliga begrepp, inte minst när det gällde religion, men han hade en mer negativ syn på människans religiösa beteende än Jung. Freud såg huvudsakligen religion som ett neurotiskt komplex byggt på känslan av att behöva skydda sig och att religion bygger på det ångestladdade känslomässiga behovet av en mäktig far som kan skydda en från livets faror, något som skulle ha sina rötter i barndomen. Lite märkligt resonemang med tanke på att man kan fråga sig varför just alla religiösa - eller vem som helst - på ett kollektivt sätt skulle ha en sådan översvallande tendens att idealisera sin far. Samtidigt medgav han dels att dessa beteenden är allmänmänskligt förekommande och dessutom att tron på en sådan högre makt fyller en funktion av att ge trygghet. Om detta nu var hans argument emot religiositet: att det dels är allmänmänskligt att tro på en högre makt och dels att det fyller olika för människor gemensamma behov att ha en religion så kan man ju med ungefär samma resonemang påstå att exempelvis ätande måste vara något väldigt tveksamt att syssla med för det är det allmänmänskligt sett vanligaste sättet att tillfredsställa vissa behov.
Ännu mer förvirrande och nästan lite roligt är att Freud trots att han var ateist och i princip aktivt religionsfientlig lade en hel del engagemang på att analysera, beskriva och sammanfatta det som man kan tycka är just de mest religiöst lagda sidorna av vårt psyke - dem man hittar i det han kallade "överjaget". Överjaget är något som han beskrev som gemensamt för alla människor. Detta begrepp går i huvudsak ut på att vi alla har en inre förmåga till själviakttagelse, en inre iakktagande sida av oss som strävar efter att få oss att följa vårt samvete och våra inre ideal. Å ena sidan förklarade han den här sidan av oss som ett resultat av den tidiga fostran föräldrarna ger och hur vi på ett naturligt sätt lär oss vissa saker om vad som är rätt och fel och hur detta bildar ideal för en att följa. Dessutom identifierar man sig med föräldrar och andra förebilder som präglar ens ideal och ens samvetes krav ytterligare. Men han hade också aningen svårt att förklara varför alla människor oavsett vilken uppfostran de fått tycktes ha märkligt samma tendenser till ett ganska krävande inre samvetsideal och att helt enkelt var och en vill vara så gott som fullkomlig. Han gav ingen klar motivering till varför på ett envist sätt samvetet plågar människor när de inte lever upp till dessa fullkomlighetsideal och var tydligt förvånad och förvirrad när han skulle försöka förklara detta. Och detta var ju långt före den tid med alla den press på att nå ytlig perfektion och social perfektion som vi lever i, Freud tyckte sig trots det redan då se samma oro i människor över deras brist på fullkomlighet och samma förmåga att få dåligt samvete över allt upptänkligt rent ut sagt. Känslor av mindervärdeskomplex såg han som dels en rädsla för att inte vara älskad, dels också som en skuldkänsla över att inte nå upp till sina ideal.
Överjagsfunktioner som samvetet som gör att vi inte tar oss till vad som helst eftersom vi förhoppningsvis har vissa begrepp om rätt och fel, jagidealet som är det ideal för beteende och vilka vi vill vara som detta samvete bygger på - allt detta såg han som gemensamma drag hos oss människor överhuvudtaget. Han skrev: "Överjaget är för oss representanten för alla moraliska inskränkningar, talesmannen för vår strävan efter fullkomlighet, kort sagt det vi över huvud taget psykologiskt kan förstå av det så kallade 'högre' i människolivet." (ur en föreläsning publicerad 1932)
Han skrev också att han tyckte sig sett hur störda relationer till föräldrarna under barndomen och olösta konflikter i dessa relationer kunde störa utvecklingen av de här sammanhängande samvetes- och jagidealfunktionerna. Eftersom Freud ju så gärna jämförde relationen till en gudomlig högre makt med ett barns relation till en förälder kan man ju då lite stillsamt påpeka att i så fall skulle ju en störd relation till en sådan högre makt rimligtvis ge ett liknande resultat som en störd relation till en förälder. Exempelvis vad kan man ju då fråga? Man kan ju föreslå: ökad osäkerhet okring ideal, fler frågetecken om när samvetet bör säga till och när det inte borde göra det, svårigheter att identifiera sig med förebilder. Hur ateistiskt Freuds resonemang än var avsett att vara så blir det han skrev nästan en beskrivning av det moderna människosläktets kollektiva inre oro när det gäller religiösa ideal, de ambivalenta relationerna till högre förebilder och vårt eget samvetets envisa tendens att hacka ner på oss för att vi inte är i harmoni med inre ideal som människor medvetet eller icke medvetet tycks ha ganska gemensamt - ideal som framför allt alltid tycks söka fullkomligheten.

Men tillbaka till kriser och sjukdomar igen nu då. Jag har redan nämnt det ökade behovet av - eller om inte annat ökade intresset för - kärlek vid en del tillstånd av försämrat psykiskt mående och då kan vi ju ta upp detta med depressioner igen. Djupa depressioner har en del ganska typiska kännetecken när det gäller hur den som har det tänker. Dels kan man ta upp detta med kärlek, en djupt deprimerad människa kan se sig som oälskbar och i synnerhet om det gäller en depression som inträffat efter någon form av separation förstås. Men lika typiskt är det att människor under depression börjar anklaga sig själva för allt upptänkligt både i nuet och sådant som hänt förr och blir nästan besatta av att ha dåligt samvete för än det ena och än det andra. Inte så få i sådana tillstånd säger saker som att de är "onda människor" och många mer eller mindre frossar i gotisk romantik i filmer och böcker där de kan känna identifikation med utstötta eller mer eller mindre identifierat onda fiktiva figurer som verkar illustrera känslan av det tillstånd som drabbat den deprimerade. Det finns inslag av både förtappelsefixering och dödsfixering med ganska religiösa övertoner så det räcker och blir över i de här intressena. Allt detta gäller nu inte alla depressioner men det verkar relativt vanligt vid djupare eller långvariga depressioner. Många går in i en självbild där den vilja och känsla av att vara helst av allt perfekt som också ickedeprimerade i många fall kan har slår bakut helt och trycker ner dem helt i upplevelsen av att vara en från ett bättre tillstånd nerfallen person och många får självbestraffande beteenden. Jag har reagerat mer än en gång på hur många med psykiatriska diagnoser som via pseudonymer, bilder och annat identifierar sig med just metaforen om "fallna änglar", ett så religiöst symbolpräglat uttryck att det är svårt att inte koppla det till den där motstättningen mellan människors mer eller mindre uttalade fullkomlighetsideal och upplevelsen av att inte "nå dit" till det högre eller att liksom ha tappat det någonstans. Fokus på för andra människor rent obegripligt små vardagssaker kan för en människa som hamnat i en depression kan ibland bli till ett pessimistiskt samlande på bevis för att man är en misslyckad eller syndig människa...man hör ju friska människor ibland säga halvt på skämt att de är "syndiga" om de äter en kaka eller gör något annat de menar är onyttigt, men en människa med en djup depression kan hitta tusen vardagssaker att uppfatta som synd i full bemärkelse. Hur abnormt det här än tycks för utomstående som inte själva är drabbade så verkar det vara vanligt förekommande hos deprimerade människor oavsett ålder och bakgrund. Kort sagt ger depressioner, särskilt djupare sådana, ofta intryck av att - förutom oro omkring sådant som rör kärlek och närhet - ha starka inslag av religiös kris med hyperfixering vid det faktum att man inte är fullkomlig, en kris i vilken man utifrån ett samvete som är strängare än någonsin före sjukdomstiden vänder sin frustration mot sig själv därför att upplevelsen av ett emotionellt såväl som andligt inre bristtillstånd och avståndet till högre ideal blir så påträngande.

Om man då tar det som åtminstone ytligt sett är motsatsen till depression, maniska episoder eller hypomana sådana, hittar man andra märkligheter. Dels hittar vi som i så många andra sammanhang kärleksfixeringen - hypomana och maniska personer verkar ofta vilja ta igen sitt kärleksbehov dubbelt upp efter bristtillstånd de kan ha känt av om inte under friskhetstiden så under en pågående depression - om man nu vill se det maniska som en sorts kompensation. Det verkar vara en hyfsat spridd och vanlig teori att maniska beteenden åtminstone delvis är en sorts reaktion på eller flykt undan depression och då ligger det ju ganska nära till hands att tänka att det kan innehålla viss strävan efter kompensation med. Så om djupa depressioner har inslag som påminner om religiös kris och mani eller hypomani är kompensation för depressionen, vad skulle den här kompensationen gå ut på ur ett eventuellt religiöst perspektiv? Under depressionsepisoden kan samvetet som sagt ha betett sig som en plötsligt strängare domare som gör att man mest ser saker i svart och upplever situationen mer eller mindre som ett fall från ett idealtillstånd (i stil med "Jag är inte fullkomlig och det är kanske inte andra heller men i synnerhet jag är ond och usel för jag borde vara bra, helst fullkomlig!"). Men vid manin däremot svävar oftast omdömet och en del av också normala samvetshämningar iväg i annan riktning i hastigheten. Kände den drabbade personen sig under depression oälskad och ond och som en liten figur som borde straffas så "löser" denna förnyade person nu ledigt det här problemet genom att börja bete sig som om han var en närmast himlasänd lösning på alla problem själv, en glad och småberusad självbedömare som snabbt ger sig själv rätt i det mesta i sina ideals domstol och upplever sig som en väldigt bra person, närmast fullkomlig rentav. En person med en mani får ett snabbt ökat självförtroende och kanske en en ökad tilltro till sin förmåga att ge sig in på olika projekt, ekonomiska t ex, med ett engagemang som om hans ord var de mest viktiga och inspirerade på denna jord. T ex kan ett affärsprojekt beskrivas som den nya lösningen på allt på närmast frälsarnivå och något som alla borde inse det fantastiska i. Vid extremare former av mani kan människor helt enkelt gå över gränsen till det psykotiska och få för sig att de är Gud och då är ju den religiösa kompensationen rena parodin av övertydlighet om man ser det ur samma perspektiv. Man kan spekulera såhär om det kanske: Människan känner sig först depressivt avlägsnad från mening och högre syften i religiös mening och försöker sedan genom en skev manisk identifikation helt enkelt själv vara mer av en gud.
En kompensation för separationsångest från det andliga i livet genom att själv försöka sväva lite över jorden, så skulle man kanske kunna uttrycka det.

Man frestas att påstå att inte så få människor av dem som driver den moderna ekonomin har en mer eller mindre manisk grundpersonlighet (något som lär vara fullt möjligt, en del är nästan konstant uppe på en milt manisk nivå men drabbas av tillfälliga depressioner och uppfattas ofta inte som uppenbart bipolära men har en klart besläktad problematik). Med tanke på den alltmer hysteriska moderna ekonomins karaktär av framgångsinriktad religion där pengarna och tillväxten under ständig hastighetsökning ska göra alla lyckliga känns det inte helt långsökt att se det hela som en maniskt kvasireligiös kompensation för sekulariseringen i västerländska samhällen. I stället för att så som historiskt sett människan oftast gjort se oss som ett släkte som behöver en relation till Gud och en högre mening för att kunna få svar på frågor om livets mening, varför vi upplever oss som så ofullkomliga i många lägen, vad framtiden innebär för människorna som grupp etc så ser sig i många fall den moderna människan som en varelse som ska besegra sin ångest över dessa svårförklarade frågor med hjälp av pengar och prylar. Och döden, det de allra flesta ångestssyndrom går ut på att undvika till varje pris, den hoppas man här och nu i den nysekulariserade världen glatt att vetenskapen ska lösa i framtiden. De hittar säkert någon gen så de grejar åldrandet hör man ju då och då. Man åberopar då detta oklart definierade begrepp om vetenskap som enhetlig företeelse (det är ju tusen och åter tusen olika saker som innefattas i ordet!). Också vetenskap har blivit ett mer ideologiskt/religiöst laddat begrepp än någonsin och vetenskapen som fenomen tillskrivs diverse vaga värderingar och åsikter ungefär som om "Herren Vetenskapen" vore en person med åsikter och synpunkter som svävar över massans otro - en märklig person som i så fall tycks lova mer än han kan hålla eftersom vetenskapen bara består av de personer som utövar den kort och gott med deras förmågor såväl som begränsningar. Men visst, vetenskapens potential är onekligen god på många praktiska områden och kunskapen inom mycket som onekligen höjt människors levnadsstandard ökar. Men fortfarande: människors tendens att göra religion av sådana samhällsföreteelser som ekonomi och vetenskapliga framsteg är lika vanlig som hysterisk och olustig och påminner en återigen ganska osökt om det där Jung sade om att om folk inte tror på en Guds existens så gör de - eftersom människan är instinktivt religiös - helt enkelt något annat till gud.

Kontentan lite lätt av vad jag ville ha fram här är att precis som människans bristproblem kring eller behov av kärlek och relationer till andra människor kommer fram vid människors kriser och vid psykiskt lidande av olika slag så lyser det fram behov och förhållningssätt med religiösa förtecken lika tydligt i olika beteenden. Man kan tolka det som att det man ser i dessa beteenden alltså delvis också är en sorts krisuttryck och försök till kompensation för komplexa känslor av brist eller oro som människor kan uppleva omkring inre mer eller mindre medvetet religiösa värderlingar, och omkring sin relation till Gud om man nu i vårt materialistiska land har en sådan tro; eller för att använda ett populärt svenskt uttryck: "tro på en högre makt" - ett alltmer vanligt och neutralare ordval i ett såpass sekulariserat samhälle som vårt (som ju faktiskt ibland sägs vara det mest sekulariserade på jorden).
Det dyker inte sällan upp diverse till vardags undertryckta känslor och tankar kring andlighet och livets högre mening inom människor när de drabbas av ovanligt dramatiska händelser. De former av lidande som det mänskliga psyket stundtals då uttrycker sig i genom t ex depression renodlar helt enkelt som det ju nu tycks alla de ovan nämnda uttrycken för detta.
Som sagt också därutöver: Det maniska beteendet av hybris vid mer påfallande episoder av manisk karaktär, tillstånd av att själv försöka styra upp läget med ofullkomligheten genom att själv leka Gud, har milt sagt en del förtecken av religiöst förhållningssätt, och kanske kan den svårgripbara moderna stressens kollektiva springande mot perfektion - det jag skrev om för ett par bloggar sedan - sägas representera en liknande tendens i den kollektiva flykt från de depressiva vardagsbesvikelserna i vår ickeperfekta tillvaro som blir allt vanligare i samband med en hysterisk jakt på ökad framgång,och perfektion. Att maniskt hybristänkande på ett mystiskt sätt verkar ligga nästan latent i en del av de strukturer, inte minst den ekonomiska, som driver vårt samhälle framåt med gasen konstant i botten mot närmaste ekonomiska hybrisförstärkare - eller närmaste ekonomiska depression som man ju också kanske kan vänta om nu modern ekonomi skulle vara ett bipolärt fenomen - är ju inte mycket att hurra för heller...

Den hysteriska sidan av saken - medvetande, aktivitetsnivå och den skamset energiska spänningen

Nej, jag har inte kompetens eller någon som helst utbildning att yttra mig om detta. Det medger jag så gärna och att det jag skriver är formulerat utifrån min egen subjektiva förmåga är givet, därför ska man läsa detta med en viss distans och det finns troligen en och annan bit i resonemanget som kan angripas som varande vag. Men det hindrar mig som vanligt inte att läsa, jämföra och kombinera olika tankar från olika böcker och texter för att försöka hitta springande punkter (ursäkta det dåliga skämtet) kring panik, överaktivitet och uppskruvade känslolägen. Det är ett inte enbart soligt och muntert val av ämne såklart men en av de intressanta poängerna kan ju vara att det som är drastiskt och stort kan ge vissa tankställare eller uppslag omkring hur vår uppmärksamhet och vårt känsloliv fungerar också i mindre skala - alltså till vardags. Ska man föra ett kreativt resonemang måste man dessutom våga satsa lite och kasta fram skissartade funderingar som givetvis kan vara fel. Det är lite som med att måla en bild, de första penseldragen är skissen man utgår från; den skissen kan alltid justeras men man har ändå någon sorts bas i den för sin vidare fundering.


Det har gjorts en många intressanta försök de senaste årtiondena inom medicin och psykologi att jämföra och komplettera olika synsätt med varandra snarare än att se dem som konkurrerande och ömsesidigt uteslutande. Exempelvis har man gjort försök att behandla känslomässig sårbarhet och problem med uppmärksamhet, humörsvängningar och ångest genom att kombinera t ex terapier för att förbättra sin sociala och vardagliga rytm kring relationer, mat och sömn, medicinering och kognitivt kartläggande av tankefel.
Något annat som blivit mer och mer uppmärksammat på senare är olika försök att kombinera psykoterapi med från olika östasiatiatisk psykologi inlånade övningar i uppmärksamhet, fokus och vakenhet - övningar för att skapa ökad distans och objektivitet till problemen samtidigt som man övar på att känna och vara närvarande i det man känner utan att fly. Korts sagt har man försökt integrera det som ofta kallas "mindfulness". Mindfulness är fokuserings- och uppmärksamhetsövningar tagna ur en syn påmedvetenhet och ens psykes rörelser som med vissa skillnader och variationer såvitt jag kan begripa är vanlig i de olika klassiska tänkesätt och skolor som "hängt med" länge i den delen av världen.

En ganska naturlig konsekvens av den här sammankoppplingen mellan övningar i att förbättra sitt fokus, sin uppmärksamhet och dämpning av uppskruvande av hjärnans aktivitet på detta sätt är att intresset för kopplingen mellan medvetandenivå och psykisk hälsa och ångest verkar öka igen. Och det är intressant med tanke på att det i mångt och mycket var just det psykologer och läkare sysselsatte sig med teorier omkring för något århundrade sedan drygt. Teoretiker som Pierre Janet, Josef Breuer och Sigmund Freud sysslade oerhört mycket med sådana frågeställningar. Krig och de effekter dessa hade på soldaternas psykiska hälsa bidrog till ökat intresse för så kallade hysteriska anfall med allt vad detta innebar men efter hand intresserade man sig mer och mer också för människor som inte upplevt krigsrelaterade händelser och situationer men som ändå uppvisade liknande symptom. Patienterna hade dels oklara och växlande fysiska symptom, dels också rädslor och frustrationer i hög grad och en del led av panikartade utbrott av känslor i så kallade "hysteriska anfall". I en del fall fanns också tydliga inslag av förändringar i medvetande och medvetenhet. Frågan om vissa beteenden, ångest och panik var kopplade till förändringar i uppmärksamhet, vakenhet och medvetande var laddad och teori sattes upp mot teori. En del av diskussionen handlade om hur påverkan av trauman och svåra livshändelser är på psyket men en hel del också om i vilken mån medvetandets fokus, vakenhet och förmåga att inrymma olika känslor och upplevelse påverkade hälsan och beteendet hos patienterna. Den skiftande symptombilden påminde vid en ytlig genomläsning av samtida beskrivningar om allt från vad som under senare år kallats utmattningsdepression till ångestattackerna vid paniksyndrom och inte sällan fanns också symptom på neurolgiska smärtsyndrom och känselbortfall. En del hade också självskadebeteenden och andra symptom som sammantagna sannolikt hade gjort att de i nuläget hade uppfyllt de gällande kriterierna för Emotionellt Instabil Personlighetsstörning eller Borderline som det också kallas. Gränserna mellan de här olika symptombilderna var skiftande och att en stor del av dem förekom hos samma person var inget ovanligt, i synnerhet i allvarligare fall av dessa hysteriska neuroser som det då kallades. I sådana fall med mer intensiva symptom fanns också mycket av det som nu förknippas med vad vi kallar PTSD, posttraumatisk stress. Men långtifrån alla hade en så tydlig och dramatisk problembild, ganska många hade också diskreta varianter av samma symptom och frågetecknen var många.
En hel del av den intressanta diskussion som då fördes o ursprunget till patienternas symptom kan man få en hint om av att läsa Breuers och Freuds Studier i Hysteri, där också flera utkast till förklaringar lades fram, mycket kretsande kring medvetandeskiftningar som betraktades som ett slags självhypnos och som man undrade om de var besläktade med tendensen till dagdrömmeri. Begrepp som bortträngning och teorier kring icke medvetna känslor och tankar diskuterades också.

Men åter alltså till nutid - intresset för kopplingen mellan medvetande, vaken uppmärksamhet, dagdrömsliknande upplevelser och ångest är som sagt aktualiserat igen, inte minst när det gäller paniksyndrom. Den gamla frågan om huruvida overklighetskänslor, tunnelseende och andra dissociationsrelaterade fenomen som ofta förekommer vid panikattacker är kopplade till tidigare stressande upplevelser har tagits upp om och om igen och svaren på frågan har varierat - inte minst för att det fortfarande finns kontroverser mellan olika psykologiska skolor och synsätt. Men att tendensen till grava dissociativa symptom i form av problematiska och påträngande medvetandeförändringar kan triggas fram av mycket stressande upplevelser verkar såvitt jag kan begripa de flesta vara eniga om. Hur mycket som krävs av stress och om det alltid behöver finnas en sådan bakgrund till ångestattacker verkar däremot råda betydligt mindre enighet om.
Vissa av de dissociativa symptomen är oavsett vad nu orsak och ursprung är vanliga vid ångestsyndrom och främst då panikattacker och en australisk sajt med koppling till Australia's Panic Anxiety Disorder Association (PADA) hade artiklar med redogörelser kring forskning om detta. Bland annat hävisas till studier av spontana panikattacker, ett ganska konstigt men inte ovanligt fenomen - attacker som dyker upp i situationer där den drabbade kan ha upplevt sig som ganska lugn fram till attacken och kanske bara suttit och gjort någon vanlig rutinsyssla och plötsligt upplevt hur paniksymptomen vällt fram. En av de intressanta sakerna var att det verkar som om ofta overklighetskänslor eller upplevelsen av dagdrömsliknande förändringar i fokus och medvetande ofta kom före själva paniken och ångestkänslorna. En teori var därför att panikattacker har en tendens att helt enkelt komma vid växlingar i medvetandetillstånd. Det här skulle också tänkte man delvis kunna förklara nattliga panikattacker där människor vaknar med panik under sömnen - om panikattackerna dyker upp vid medvetandeförändringar skulle växlingen mellan olika sömnstadier kunna trigga fram dem på liknande sätt

Växlingar i medvetenhet och medvetande är ju något vi alla har i någon mån eftersom fokus, uppmärksamhet och sinnestillstånd växlar beroende på vad som är viktigt just nu och vissa saker hamnar utanför den omedelbara uppmärksamheten. Vi fokuserar helt naturligt bort från en hel del saker vi upplever som oviktiga eller störande och det gör vi ofta mer eller mindre automatiskt. Att det fyller en normal funktion i ett normalt medvetande verkar vara en del av att fungera i vardagen helt enkelt, om vi hela tiden tog in allt skulle vi få en enorm mängd sinnesintryck att hålla redan på oavbrutet och uppleva oss som otroligt splittrade. Människor som lider mycket av uppmärksamhets- och aktivitetsstörningar - det som ofta kallas ADHD - har problem med detta och upplever att uppmärkamheten dras än hit och än dit och de har ofta en hög känslighet för intryck och perceptioner. Har man dessa problem får man delvis därför också lätt en ganska hög stressnivå, det blir lätt för mycket av intrycken helt enkelt. Lustigt nog - eller kanske som en reflex av detta kan man spekulera - har ofta samma personer en förmåga till enormt fokus och att försvinna helt in i sådant som verkligen engagerar och verkligen koppla bort andra saker tillfälligt. Kanske försvinner man om man har uppmärksamhetsproblem och ibland hyperfokuserar vid detta hyperfokus extra mycket in i en sak för att slippa känna splittringen och stressen i sitt vanliga överrörliga fokus?
Ofta upplevs människor med uppmärksamhetsstörning som lite dagdrömmande, lite frånvarande i olika lägen och energinivån växlar ofta mycket ungefär som uppmärksamheten med rastlös dragning till olika stimuli och saker som kan bidra till en upplevelse av lugn, fokus och positiv stimulans.

Vid stark stress eller dramatiska och ovälkomna känslor verkar ganska många människor utveckla en förhöjd förmåga att använda växlingar och fokuseringsförändringar, känslor av att vara frånvarande och liknande, som ett sätt att filtrera undan eller få distans till det som händer. Man mildrar obehaget genom att helt enkelt förändra hur mycket man tar in och hur det upplevs. Delvis påminner det här i milda former om symptomen på uppmärksamhetsstörning, så hur mycket sådan här dissociation av medvetandefunktioner och "vanliga" uppmärksamhetsstörningar har gemensamt och hurpass mycket bådadera är kopplade till hög känslighet för sinnesintryck är en ganska bra fråga. Själv skulle jag gissa att det finns en liknande grund av känslighet i båda sakerna.
Hur medvetet bortfokuserande vid rädsla och obehag är och hur mycket som är en reflexartad skyddsmekanism från hjärnan är också en bra fråga men ofta verkar det åtminstone finnas åtminstone en del medveten vilja i proceduren med att skärma av eller undvika obehaget när det är fråga om dissociation men det tycks kunna bli mer automatiskt efter hand. Har det hänt gång på gång eller man upplevt obehagsupplevelser med ovanligt hög intensitet som man inte upplevt sig kapabel att hantera ökar ofta känsligheten för känslor och signaler som påminner om obehaget. Ofta ökar då tendensen att stänga av och antagligen blir den då mer och mer reflexmässig ju fler gånger detta utförs. Hur mycket som tas in ändå utan att man tycker sig uppleva det och hur mycket som kan förbi utanför ens medvetna fokus men som ändå går in och påverkar en känslomässigt och tankemässigt är ett kontroversiellt ämne men att rädsla och ett återkommande användande av det här sättet att undvika obehagliga stimuli både ofta hänger ihop och skapar en ond cirkel verkar vara en av många terapiriktningar och psykologiska skolor godtagen teori.


I samband om hur medvetandeförändringar kan komma före panikattacker näms också andra intressanta saker. De som får panikattacker beskriver ofta att de redan i samband med overklighetskänslorna före paniken känner värme, stickningar och som om en sorts uppladdning i kroppen, en ökad energi i den. I samband med detta upplevdes ofta också stickningar och liknande. Eftersom de här känslorna kunde komma i först annars avslappnat tillstånd verkar energikänslan och värmen som kommer först i sällskap med de kanske nästan drömska overklighetskänslorna tydligen inte samma som den uppjagade adrenalinkick med "kamp eller flykt" som reflex som man brukar tala om vid panikskedet av ångestattackerna. När overklighetskänslorna och upplevelsen av energiuppladdning i kroppen skrämmer den som upplever detta utlöses däremot en full ångestattack gissar då forskarna kring det här fenomenet.

Nu kan man ju spekulera vidare lite tänker jag. Stickningar och värmeförändringar vid avslappning kan kunna hänga samman med ökad blodcirkulation. Pirrande och spänningar och stickningar i huden är vanligt om man slappnar av efter spänning så att blodcirkulationen ökar i musklerma och i de finare blodkärlen i huden - ytliga blodkärl är ofta sammandragna om man spänner sig mycket. Och slappnar man av ökar också energin eftersom man inte använder en massa energi på att vara spänd.
Slappnar man av mer känner man också mer av sådana känslor som man annars kanske håller ifrån sig och som kanske är en av orsakerna till att man spänner sig till att börja med. En del psykologer menar att det är typiskt för människor med ångestsyndrom och panikångest inte minst att undertrycka och undvika en del känslor till den graden att de inte ens vill tillåta sig att ha dem, vissa känslor som t ex sorg eller vrede blir "förbjudna" för man "borde inte ha dem" resonerar dessa personer. Skam kring självhävdande och egna behov kan vara en stor del av detta resonemang. Kanske inte minst behov av ömhet och de sexuella känslor man har och förmågan att uttrycka tankar och känslor kring detta hålls inne av rädsla för otillräcklighet eller skam kring detta med att uppleva sig som behövande eller beroende, eller personen kanske upplever sig som någon som "tränger sig på" med sina känslor.
Oavsett vilka känslor som spänt undviks och hålls tillbaka brukar dessa komma upp mer till ytan när man slappnar av eller går in i ett mer avkopplat eller dagdrömmande sinnestillstånd, något liknande det man kan känna om man dricker alkohol och börjar slappna av och känna sig "friare". Inte osannolikt innehåller upplevelsen av energi och uppladdning som kommer fram då vid en förändring till ett avslappnat hos en spänd person som tryckt undan många känslor en lång tid en en ganska plötslig affektförändring. Gissningsvis kommer då impulser byggda på känslor kring självhävdande, ömhetsbehov och kanske också ofta ilskan över att ha satt sina känslor i andra hand generellt sett fram. Dessa primära och kanske mer fysiska än tänkta känsloimpulser som inte tillåtits i ens känsloliv - och som kanske inte ens känns igen som de känslor de är när de bubblar upp - väcker då en känsla av något ovant och lite överväldigande. Rädslor för att tappa kontrollen och overklighetskänslorna kan då öka och paniken ta överhanden, ångesten kommer i stället för de känslor man inte vill släppa in eller blandas med dem.
Man skulle kunna spekulera vidare lite till och jämföra uppladdningen och hur den går över i panik med det som händer när en manisk eller hypoman episod infaller hos en person med någon form av bipolära svängningar. Det menas ibland att maniska och hypomana tullstånd har inslag av flykt och distraktion och delvis kan handla om att stänga av och distrahera sig - hypomanier t ex kan ses som en sorts förnekande av depression sägs det. Nu finns det ett starkt och tydligt biologiskt inslag i maniska svängningar som ofta inte går att reglera utan medicinering sägs det också, men det utesluter förstås inte det tidigare sagda om vissa funktioner de här episoderna kan fylla eller försöka fylla som distraktion - och en sak till kan vi lägga till som gissning: självhävdande av just de sorters känslor som enligt en del psykologer undertrycks vid ångest, det vill säga sexuella och självhävdande. Flirtighet, förhöjd sexuell aktivitet och plötslig ilska är vanligt förknippat med hypomana och maniska episoder.


Så kanske det som undertrycks vid en ångestattack är det som bryter fram vid en manisk episod - eller i ett mellanting, ett känsloutbrott med blandad panik och ilska så som det kan välla fram hos somliga av dem som lider av PTSD eller, troligen inte så obesläktat, hos en del av dem som lider av borderlinestörning? Det är dessutom inte helt ovanligt att åtminstone hypomanier slutar med en panikattack eller overklighetskänslor - det har jag sett hos flera, "äkta" manier vet jag inte så mkt om där - och att en ångestattack kan avledas med en ökad avstängning eller undanträngning av de plågsamma känslorna och gå över i en hypomani är också något som kan inträffa. Kanske är uppladdningarna och energikickarna besläktade, de undertryckta självhävdande och ömhetsinriktade behoven liknande och det är mest om det avleds eller leder till ännu en sorts avstängning men med "utlevelse" som är skillnaden? Riktigt så enkelt är det nog inte men parallellen och likheterna och hur de två sakerna kan gå i varandra är inte helt ointressant.
I förbigående kan man också för att öka förvirringen och den ironiska humorn i lite lätt teoretiskt kaos lite nämna att energiuppladdning och något som kan likna början till maniskhet hos en del snabbt övergår i något helt annat - migrän. Den som ids försöka begripa de eventuella sambanden eller likheterna där lär få något att bita i men man skulle kunna gå tillbaka till det där med Freuds och Breuers hysteripatienter lite igen och göra en vild spekulation om att en del sådana fall av migrän skulle kunna förklaras med vad de kallade "konversion" - en uppladdning av energi och libido som avleds genom fysiska symptom. Den gissningen är nog också en viss förenkling men vem vet, på det spåret kanske någon skulle kunna komma någon vart.
Nog spånat för tillfället... dags för en nattmacka.

Flowkänslor ur positiv ansträngning - men maniskhet ur övertrötthet och överprestation?

Det här man kallar "flow" är en ganska intressant grej. Mannen som gjorde begreppet populärt, psykologiprofessorn Mihály Csíkszentmihályi, har beskrivit de kännetecknande dragen hos sådana här upplevelser av flyt som kombinationer av bland annat fokus, koncentration, inre lugn, upplevelsen av att genomföra något man klarar av, upplevelsen av att prestera något man klarar av, en känsla av tidlöshet och extas. Utförandet av uppgiften i sig upplevs som självbelönande och stimulerande. Det hela låter överlag väldigt trevligt kan man ju säga och de flesta människor upplever ju något åt det hållet i vissa lägen, en del oftare och en del mer sällan och kärnan av det hela tycks vara en kombination av riktad uppmärksamhet och aktivitet. När man utför en viss riktad ansträngning, vare sig den är mental eller fysisk, och går in i det man gör just då, blir ett med det man gör och utmaningen ger stimulans och en viss utmaning samtidigt som det ligger inom ens förmåga - det är då man kan få uppleva flow enligt nämnde skäggige professor med för oss icke-ungrare så svåruttalat efternamn.

Flow handlar enligt Csíkszentmihályi om en sorts upplevelse av optimal prestation, en jämn avvägning mellan ansträngning och förmåga. Att en sak enbart fångar upmärksamheten i sig ger inte flow även om upplevelsen av koncentration och uppmärksamhet är en del av det hela. T ex efter tv-tittande är man snarare ofta spänd och mer deprimerad säger Csíkszentmihályi. Så på olika sätt försöker professorn förklara för oss att det här med flow innehåller alltid ett inslag av engagerad aktivitet. Han har en god poäng där ja. Att till exempel då tv-tittande sällan är vare sig särskilt aktivt, innehåller någon stimulerande utmaning eller gör att man upplever sig som särskilt effektiv och duktig är väl något man snart kan konstatera ...jag menar, seriöst - tänker man att "wow jag klarade av att byta kanal och se på olika kändisar - igen!" tro? Don't think so.

Men om positiv ansträngning resulterar i upplevelser av flyt, av "flow", vad kan tänkas hända om man glider över i överansträngning? Och var går gränsen där? Det här känns intressant knepigt att fundera omkring tycker jag milt sagt. Så nu tänker jag dra flowprofessorns resonemang ett steg längre och spekulera en smula. Eller jag tänker spekulera ganska rejält rent ut sagt, så resten av den här texten får tas med en nypa salt och som en gissning snarare än något jag kan stå för på något sätt jag har så fasta belägg för.

En del människor verkar nästan fungera bäst i stormens öga och somliga i sin tur mer eller mindre dras till svåra situationer - kanske ibland för att man ibland vid svåra situationer kan uppleva en känsla av klarhet och fokus och kanske till och med tillfälligt ökat lugn i samband med att man måste samla ihop sig och göra vad som krävs också om ansträngningen är stor. Det här känns lite besläktat med flow skulle jag nog själv tycka och har upplevt detta i köriga situationer mer än en gång.
Problemet blir när saker och ting går över gränsen, i synnerhet om det hänt gång på gång - upplevelsen av stark ansträngning men i kombination med osäkerhet eller rädsla, med övertrötthet, med vilka som helst starka negativa känslor och i största allmänhet helt enkelt känslan av att bli överväldigad. Här handlar det inte om att flyta - det handlar snarare om att bli dränkt av situationen.
Övertrötthet har de flesta upplevt, känslan av att inte kunna varva ner för att man gått utöver sin normala ansträngningsnivå in i reservkraftslandet genom att ha varit vaken och aktiv för länge eller något liknande. Och psykisk övertrötthet fungerar lite liknande, känslor som man upplever som överväldigande och svårhanterade kan skapa samma välbekanta kombination av trötthet och att vara uppskruvad. Det handlar inte om stimulerande utmaning och prestation, det handlar om kris och att vårt inre nödutryckningssystem vaknar och vill hjälpa till vare sig det riktigt orkar eller ej. Men det intressanta är att ibland kan också lite av känslan av flow infinna sig i det här läget, känslor av styrka, prestation och tillfällig extas, känslor av närhet till livet och motivation. Ibland tycks det väcka gnistan i oss på ett nästan förbluffande sätt.

Skruvar man till resonemanget ett varv till så har vi då detta med hypomani (en mildare form av mani) och mani - stämningslägen och tillstånd som främst förknippas med bipolär sjukdom. Så här sägs det bland annat om just bipolär sjukdom på www.sjukvårdsrådgivningen.se:

"Ofta är det någon stressande livshändelse, framför allt i sjukdomens tidiga skede, som orsakar en ny sjukdomsepisod. Det gäller särskilt när man drabbas av depression, men också en mani kan utlösas av yttre påfrestningar. Med tiden tycks yttre påverkan få allt mindre betydelse och sjukdomsorsakerna återkommer oftast spontant utan synbar orsak. Många andra omständigheter som personlighet, långvarig stress och omgivningens sätt att reagera på sjukdomen kan påverka sjukdomen på lång sikt."

Anlag för bipolär sjukdom sägs gå mer eller mindre i arv, eller som det till och med står på samma sida som jag nyss citerade: "Arvet har större betydelse än vid de flesta andra psykiska sjukdomar." Men stress och yttre påfrestningar är inte desto mindre en typisk del av problembilden både i att utlösa sjukdomen och i att trigga igång nya episoder, i varje fall till en början som sagt. Stress och sömnbrist och övertrötthet kan som sagt göra vem som helst lite lätt manisk men det kan i värsta fall trigga fram en tvättäkta hypoman eller manisk episod hos den som är bipolär.

Så vad har flow med det här att göra? Flow är såvitt jag vet inte någon sorts hypomani eller mani, men däremot ingår ofta omvänt en känsla eller upplevelse av något mycket flowliknande i hypomanier och manier. Men någonstans brukar det skena iväg och bli mer som en parodi på flow än som flow.
Om flow har med att gå in i en aktivitet och flyta att göra så går maniska tillstånd däremot oftare att beskriva som att störtdykning in i överaktivitet. Och om flow ofta innehåller en känsla av att prestera något man klarar av och att ha kompetens så innehåller maniska känslotillstånd å sin sida ofta en känsla av att man kan prestera mer än vad som är realistiskt. Bitvis kan ett maniskt tillstånd, kanske särskilt i början, i likhet med flow ha inslag av målinriktat fokus, upplevelser av ökad tankeskärpa och förbättrad prestation - men lika vanliga inslag är en ganska rörig överaktivtet och ett flöde av lösliga tankar och idéer som kommer och går. Om flow är känslan av att det flyter på bra så talar man vid manier snarare om att det rusar fram i "racing thoughts", att tankarna kommer fram fortare och fler än att de går att ta vara på. Men om en av de största skillnaderna mellan flow och mani i många fall är just det mer rastlöst oorganiserade, planlösa och mindre realistiska i det hela, vad kan det ge en för association i detta sammanhanget då? Om vi drar oss till minnes igen vad som sägs ofta kunna trigga igång maniska episoder - stressande händelser, påfrestningar, sömnbrist - så är det ju faktiskt typiskt vid stress och övertrötthet just att bli uppskruvad och virrig. Man undrar ju om det är enbart en slump då om övertrötthetsliknande funktionsproblem förekommer inne i själva det maniska läget eller om det är en del av själva det maniska - att en del av det skulle kunna vara övertrötthetssymptom helt enkelt.

Några spekulationer och frågor tänker jag då kan bli: Kan det vara så att en av de saker som skiljer flow och maniskhet åt till stor del är att prestationen som utförs glider över från stimulerad aktivitet till övertrötthet och inre utmattning - något som ju då i sig kunde tänkas lägga till en del av fövirring och minskad förmåga till koll?
Kan det vara att vad som vid en normal och rätt avpassad belastning på gasen gör att man flyter fram i sansad trafik mot sitt mål i stället glider överstyr när för stark och utmattande press - allt från stark känslomässig stress till mycken sömnbrist - trycker till gasen så den fastnar i bottenläge på den som riskerar att få den här typen av problem? Skulle det kunna vara så att den inre motorn upplever vad som tas emot som en för stor orkesutmaning och ställer om en till en sorts överprestationsläge?
Extra intressant blir frågan om man tar den här biten med blandepisoder, "mixed states" som kan ingå i bipolaritet, där maniska och depressiva inslag sägs kunna förekomma i kombinationer av allt från manisk aktivitet med depressiv sinnesstämning till trötthet med ett samtidigt snabbt flöde av framrusande tankar (till skillnad från de vanligtvis mer energiska maniska eller hypomana episoderna). Alltså varianter av mani med inslag som kanske ibland påminner ännu mer om övertrötthet.

Men vad vet jag. Jag bara tycker att det är intressant att fundera i de här banorna för någonstans känns det i alla fall lite rimligt.

I alla fall så här dags. För just nu har jag lite flow på overdrive.
Och börjar till slut känna att jag är ganska rejält övertrött.

Kärlek och Freud

Jag fick nyligen syn på en kort artikel i Aftonbladet på nätet som kopplade ihop depression och sexuellt beteende, lite intressant faktiskt. Kontentan var ungefär denna: en undersökning visade att unga kvinnor med lindriga eller inte alltför djupa depressioner var mer sexuellt aktiva och det förklarades med att människor med depression känner sig mer osäkra i sina förhållanden och att intimiteten gav mer känslor av närhet och trygghet.
Jaha tänkte jag, det var ju tidigt upptäckt. Det var ju nästan främst det Freud skrev oerhört mycket om för sisådär hundra år sedan, böcker som ganska länge hade starkt inflytande på psykvården, kanske för starkt ibland sägs det. Som det ofta är med nya teoretiker och teorier har efterföljarna nog ibland varit mer fyrkantiga och extrema i idéerna än den som startade det hela är mitt generella intryck vid läsning av Freud och vissa av författarna i hans tradition.

Det är alltså Sigmund Freud vi ramlat in på. Hjälp tänker väl den som läst så här långt, vilken knepig inledning, men läs gärna vidare ändå för all del om du inte ska med en buss inom den närmaste halvtimmen.
Freud var en människa som sporadiskt utryckte sig ganska drastiskt och han hade en viss förkärlek för att bruka biologiska termer som yttersta grund för de psykologiska problematiker han skissade upp sin förståelse av. En av hans långtifrån okontroversiella teser var att symptom vid psykisk ohälsa - eller närmare bestämt neuroser, främst de som förr kallades hysteri och tvångsneuros - var en sorts "sexuell" aktivitet. Här får man förstås börja med att tillägga att Freud i princip räknade in allt vad kärlek och ömhetsbehov heter i det sexuella, liksom ibland vår strävan efter tillfredsställelse av behov och känslor överhuvudtaget även om han nu inte uteslöt andra drivkrafter och motivationer. Att använda ord som sexuell på detta så omfattande sätt kan man såklart diskutera värdet av men det var just vad han gjorde. Inte sällan användes också ordet libido för den här freudianska definitionen av sexualitet. Människans strävan efter att få och ge kärlek och få sina behov fyllda ansågs av Freud vara en stark drivkraft bakom mycket vi gör och tanken var att detta kan uttrycka sig både på det fysiska planet som genom intimitet och i mer psykologiska aspekter som i upplevelsen av goda relationer, i drömmar och berättelser, i konst med mera med mera.

Grunden till ens förmåga att hantera behovet av kärlek och förmågan att få ett tillfredsställande liv lades enligt Freud tidigt i livet och påverkades av ens utveckling i tidiga relationer, främst inom familjen men också i relationerna till andra under barndom och uppväxt. Att man tydde sig till olika personer efter hand under uppväxten sågs som en del av mognandet och processen med att bli mer självständig och mindre känslomässigt beroende av föräldrarna, man bytte ut sina kärleksobjekt så att säga.
När Freuds patienter insjuknade i någon form av neuros ansåg han att utlösande faktorer ofta var frustrationer och rädslor kring det här med kärlek och intimitet, saker som ofta hade vissa rötter i störningar i de tidiga relationerna. Det kunde finnas aktuella obehagliga upplevelser som utlöst en period av sjukdom men ofta fanns där flera tidigare upplevelser som förstärkt varandra varav kanske de första i ganska tidig ålder, och det aktuella problemet kunde ha blivit droppen som fick allt att rinna över.
Terapin Freud utvecklade gick bland annat ut på att hjälpa patienterna att sluta undvika sina rädslor och behov och bli mer medvetna om dem så att man kunde sätta saker i sitt samanhang som en del av livet och få mer medveten kontroll över situationen genom detta. Patienten skulle då slippa en del av spänningarna och de mentala blockeringarna som uppstått kring undvikandet och kunna arbeta vidare med sina relationer och sitt liv på ett bättre sätt.

Jag tror vi alla känner på oss att man förstås inte kan skylla allt som har med psykisk hälsa och mående att göra på barndom och föräldrar men tidiga relationer - också till personer utanför familjen, barndomskompisar med flera - bidrar till stor del till vilka vi blir och ibland kommer de här bitarna i skymundan.
Om det är sant som en del påstår att Freud var överskattad för några decennier sedan så börjar det nå en annan ytterlighet nu i och med att många - men inte alla - som arbetar inom psykiatrin främst vill se symptom som det direkta resultatet av kemisk obalans, som närmast meningslösa reflexer från en hjärna som inte gör sitt jobb. Det är självklart att biologin har en del att säga och att det ingår obalanser i hjärnans signaler i många psykiatriska sjukdomsbilder men lika självklart är det att vår personlighet och våra erfarenheter färgar hur symptomen tar sig uttryck, och om personal inom psykiatrin tar för givet att de beteenden och symptom som finns med i bilden vid olika psykiska problem saknar mening är det ett risktagande eftersom det kanske gör att man missar möjligheter att se och bearbeta patientens upplevelser av förluster eller av en värld som kanske tycks brista i sammanhang. Det kan göra att behandlare missar chanser att ta tag i sådant som har stor inre betydelse för patienten men som kanske han eller hon inte är så pigg på att ta upp för samtal utan tidigare levt ut genom symptomatiska beteenden.

Överhuvudtaget kan man undra så smått varför folk med olika synsätt inom vården ens bråkar om det här med ifall hjärnans kemi eller livshändelser är den viktigaste biten, de två sakerna går alltid hand i hand.
Det är också milt sagt konstigt hur en del fått för sig att de psykodynamiska synsätt som har sina rötter i Freuds teorier skulle vara antibiologiska. Den vanligaste invändningen mot Freud brukar vara åsikten att han skulle ha varit överdrivet fixerad vid sex och jag undrar då vem som tror att sex inte har något med biologi att göra. Man kan förstås som sagt diskutera hur Freud använde ordet sex och att han räknade in mer i det än vi vanligtvis gör men de problem som han skrev inbegrep teorier om nervsystemet och hormonerna eftersom han var läkare med specialitet på just neurologi. Att "nervösa sjukdomar" hade ganska konkret med vad som hände i nerverna att göra var en given del av sättet att se på psykiska besvär lika väl som neuropsykiatrin som finns nu sysslar med. Teorierna om hysteri handlade lika mycket om biologi och nervsjukdom som känslor, och i den helhetssynen sågs allt som samverkande.

Nu ger jag mig in på biologin lite mer och här är jag litr mindre insatt men av vad jag letat runt i och vad jag försökt läsa mig till har jag fått denna bild:
Vare sig man pratar om relationer eller ej när man är inne på psykisk hälsa är hormoner en stor del av det signalsystem som påverkar vårt humör, samma signalsystem som varenda medicin för psykiska besvär påverkar och som samverkar med vårt nervsystem och vår kropp. En del av hormonerna är mer kopplade till kön och sexuella känslor och funktioner men det är bara en del av hormonsystemet. Däremot samverkar de olika delarna och mycket påverkar vartannat. Och sexuella känslor kan sätta fart på hormonsystemet på olika sätt - ingen nyhet direkt. Förälskelse får rentav många människor att få lite av det beteende som förekommer vid hypomanier eller manier. Likaså är intressant nog de betydligt färre människor som får äkta bipolära manier ofta märkbart mer "hormonstinna" och vid allvarliga manier är översexuellt beteende vanligt. Kärlekssorger och relationsfrustrationer och förluster å andra sidan kan förstås bli en ingång till motsatsen, en depression, om man har benägenheten.

Så en given fråga är om inte det här med uppskattning, trygghet och kärlek ofta är de saker som mest avgör hur människor tar sig igenom kriser och sjukdomar i känslolivet. Det skulle om man utgår från resonemanget här ovanför nog knappast vara orimligt att gissa att närvaron av stabila varma relationer eller åtminstone frånvaron av instabila och känslomässigt frustrerande relationer är rent fysiskt bra för den inre  stabiliteten. Kontentan gissar jag blir att hormonerna påverkas av våra humör och upplevelser av stress samtidigt som de omvänt är en del av signalerna som styr vad vi känner. Och där stoppar jag resonemanget innan jag trasslar in mig ännu mer.

Vi människor är komplicerade.

När vi vill vara perfekta springer vi

Det finns ett känt uttryck som säger att om man går fort och ler mycket ser ingen att man är ful. Jag tror att vi i vårt samhälle i mångt och mycket lever efter en liknande tanke som man kanske skulle kunna formulera såhär: Om man springer fort och ler mycket ser ingen att man inte är perfekt.

Vi har fått ett problem. Problemet är den uppskruvade besattheten av perfektion i det samhälle och den värld vi lever i numera, en besatthet som dels gäller oss själva på ett psykologiskt och känslomässigt plan och dels det liv vi lever. Det är en naturlig sak att man vill vara till sin fördel och visst bidrar det till livskvalitet för alla parter när man gör sitt bästa. Problemet är att det där med "sitt bästa" verkar numera betyda en sorts turistbroschyrsversion av verkligheten där allt glider fram som på räls, en värld av perfekta och oberoende individer utan mänskliga brister eller behov. Vi ska rusa fram utan varje spår av mänsklig normal trötthet och vi ska tacksamma över all materiell fulländning som produceras leva höga av lycka på konsumtionen av blingbling och teknik och i största allmänhet saker som ytterligare ska bevisa hur perfekta vi är där vi rusar fram. Vi springer fortare och fortare för att visa hur väl förtjänta av beröm vi är för att vi lever upp till framgångsklyschorna på alla fronter. Det gäller såväl socialt som relationsmässigt och ekonomiskt - med mera.

Det har blivit närmast en religion att fara fram som ett galet tåg på crack i det oavbrutna sysslandet med att illustrera framgång, styrka och optimism. Är det där rusandet inte ganska ofta ett sätt att dölja att man är rädd för att stanna upp och se andra och att själv bli sedd med de vardagsskavanker varje människa har som vårt faktiska läge ser ut? Vi är definitivt inga stålmänniskor alltid. Ibland är vi det kanske, ibland är vi det inte.
Det finns i allt det där ohejdade springandet någon sorts utbredd fobi för att se allt som inte är perfekt eller oavbrutet behagligt, vi kräver att allt rusar på självgående och fulländat i den bästa av världar och envisas med att det är så det fungerar bara vi springer snabbt nog, vi är ju så effektiva slimmade varelser som anpassats totalt till vår livsstil och livsrytm tänker vi. Vi vill tro att till skillnad från våra förfäder genom årtusendena är vi alla är så kloka och tekniksmarta och allmänt välutbildade att vi saknar de vardagliga begränsningar och skavanker som är en del av en mänsklig vardag. Och vi anar att om vi saktar ner och ser lugnare på saker kan någon hävda motsatsen. Vi vet att vi då kan se andras sårbarhet och behov i vardagen och slås av tanken att vi själva har sårbarheter och behov, eller vi kan eventuellt råka komma fram till tanken att total självständighet genom narcissistisk perfektion inte är det ultimata i varje situation utan att vi alla behöver andra människor.

Men nu är vi inne och travar i områden som kanske mest psykologin sysslar med. Så vi stannar lite vid det här med självständighet och oberoende. Alla har hört uttryck som medberoende och osjälvständighet och beroendet av andra på sätt som som går till ytterligheter är välkänt som problem. Men motsatsen då? Marsha Linehan, grundaren av en terapiriktning som kallas DBT och som bygger på en så kallat dialektisk syn på hur vi människor funderar, gav en rätt så intressant tanke i en av sina böcker. Hon skrev - jag återger kort och ungefärligt bara - att något som kanske säger en del om kulturen i västvärlden är att det finns en psykiatrisk diagnos som heter dependent personality disorder (osjälvständig personlighetsstörning som det heter i Sverige) men det finns ingen motsvarande "independent", alltså oberoende, störning. Det verkar alltså inte ens finnas med i vår begreppsvärld att man skulle kunna vara alltför mycket sig själv nog och oberoende, att oberoendet går att dra för långt på något sätt. Men visst finns den ytterligheten.

Jag menar, vi har ju alla hört uttrycket "sköt dig själv och skit i andra" och visst går trenden ditåt mer än någonsin. Vi vet hur det fungerar ofta, att man ska vara stark, varken "störd" av andra eller "störande" för dem. Och som kulturen börjar se ut är det som stör oss mest tydligen våra mänskliga brister, rädslan för att inte räcka till och tanken på att behöva behöva andra och därigenom "vara i vägen".
Den perfekta attityden, det ständiga leendet och undertryckandet av allt inom en som kan störa andras status quo, uppvisandet av de perfekta relationerna som visar att vi är okomplicerat käcka och populära människor - allt detta premieras och belönas i samhället vi lever i. Vi ska dessutom helst ha de perfekta lagom slimmade åsikterna som slinker in i varje socialt sammanhang som dyker upp - alltså den sociala grupp eller trend eller arbetsmiljö man har att samverka med. Framgångsfilosofi, ytperfektion och oberoende går konstant hand i hand i en sådan här världsbild och utrymmet för avvikelser från normen är nästan obefintligt för dem som följer den. Dåligt morgonhumör eller sorg när en nära relation kraschat, eller trötthet och allmän smågrinighet en dag när man inte riktigt orkar prata med alla, det finns inte med i bilden, det betraktas inte sällan som en sorts närapå antisocial pessimism och möts med oro eller undvikande eller ibland direkt fientligt. Tankar om sådant som inte fungerar enbart av sig självt och om livets ibland skavande utmaningar uppfattas som någon form av mystiskt grubblande. Den springande framgångsperfektionistiska synen på hur vi alla ska bete oss stämplar ofta dem som inte tiger med utmaningarna kring mänskliga känslor och önskningar, saknad och brinnande, glädje och sorg och spontant människoengagemang med nedlåtande kommentarer, när någon emellanåt ropar "stopp" i det sammanhang där han eller hon lever för att det inte finns luft för livets utmaningar och känslor så bemöts det ofta som om det kom från någon sorts känslobesatt depressiv sekt som stör oss alla i den allmänna flykten från oss själva. Vi ska ju alla pringa fort, arbeta fort, göra allt och till varje pris bevisa vår styrka och vårt värde - som om vi trodde vi inte har något så fort vi stannar upp och andas.
Vi har ju bortrationaliserat sådant trams som att andas.

Vi springer helt enkelt alla som om vi hade tigrar efter oss men det är nog oftare i så fall den tiger vi har inom oss vi är rädda för - om det nu är en tiger - gissar jag. Det är kanske vår hunger eller också ibland ilskan över ouppfyllda behov av sammanhang och delaktighet med andra. Vi är kanske rädda att vakna upp ur framgångskonformiteten och att den där tigern inom oss ska ryta till om att vi faktiskt har behov och känner, att vi vill leva och andas i det vardagliga inte alltid okomplicerade liv som som det ser ut finns att utgå från även om det innebär att vi också inser att det är fullt av ibland påfrestande utmaningar av vår förmåga att leva - under svåra perioder kanske på alla plan. Vi är rädda att den ska ryta till för att vi inte bara vill prestera perfektion vi aldrig hinner njuta av eller bygga nya glansiga ytor som reflekterar ljuset från tv-reklamen. Eller så kanske vi springer ifrån känslan av att vi är lite mindre än resten av djuren i flocken.


Kontentan tänker jag är att vi har tappat kollen på det där med att vi behöver utrymme för vår grundläggande fumliga mänsklighet som dem vi är. Vi behöver stanna upp så att vi åtminstone vet vad det är vi försöker förbättra och om det sätt vi gör det på alltid är det bästa. Vi behöver dessutom stanna till för att se om det verkligen behöver ändras något alls i en del lägen även om vi av nästan reflexmässig vana och rastlöshet tror det om vi ofta varit väldigt missnöjda med situationen eller upplevt tuffa omständigheter som fått oss att bli människor som konstant inombords skriker efter förändring. Känslan av att behöva förändring kan mycket väl bygga på ett realistiskt behov men ibland tar det sig sig mer realistiska uttryck och ibland mindre. Lösningen på vardagens störningar är helt enkelt sällan att låta killarna på MTV göra om ens bil men vi envisas ofta av vana dels att vardagsperfektion är lösningen och dels att allt denna perfektion går ut på är att göra en oavbruten "jag-vet-inte-vad-men-någon-sorts"-makeover på livet. Jag menar inte att varje "makeover" (och aj vad jag i förbigående sagt tycker illa om det ordet) är meningslös men oavbruten och forcerad förändring är inte meningen med livet. I varje fall inte i längden. Ibland kan man trots allt haka på det som redan är här och göra sig en tjänst genom att bromsa innan man springer rakt in i närmaste vägg - att det där behovet av att alltid springa, ändra, forcera och driva på är en god del av ekorrhjulet som drivit folk in i varenda tillgänglig vägg är inte ens en "god gissning" - det är ett torrt konstaterande. Att vara lite mer med mentalt i det som redan finns till hands kan dessutom faktiskt bli en sorts flow i sig som förändrar saker så gott som något.
Vi behöver tid och utrymme för att andas, för att ta de små och stora saker som vi kolliderar med längs vägen, utrymme och tid för att kommunicera och prata om saker, bekräfta och uttrycka behov, glädjeämnen, sorger, ilska och hopp.
Vi behöver helt enkelt få vara människor och det betyder i mångt och mycket att vi ger utrymme för att hantera hela registret av vår upplevelse så gott det går. Det är oftare det än att envisas med att dölja alla skavsår och sprickor i fasaden som hjälper oss att känna att vi kan vara lite mer hela, det är det som hjälper oss att känna att vi har mer resurser än vi tror.

Att försöka skriva (s)om sig själv

Det verkar alltid lite lustigt när man tänker till på det men egentligen självklart, att i stort sett vad man än skriver så säger det saker om den som skriver - saker som andra kan pussla ihop en bild av en utifrån, en ganska talande sådan ibland. Men bloggande...? Att skriva blogg känns lite som att springa omkring i en labyrint av ord och leta efter det där återkommande sista ordet i texten som man kan sätta en punkt efter men som är olika beroende på vad man fick för sig att skriva om. Man jagar punkter och finito, slutsatser och punkt slut-sluten som man får till när man skissat runt på texten ett tag. Och ju längre man skriver desto fler labyrinter och intressanta sidospår blir det givetvis man gärna travar in på. Men det är ju så det blir något av det ofta.

Det blir spännande att se vad det blir av den här bloggen med andra ord. Den kan till exempel idag upplysa folk om att jag inte sovit som jag borde inatt. Därför blir den här första bloggen kort och jag tänker försöka sova en stund.