Det sekulariserade samhällets religiösa omedvetna och det bipolära i modernt businessbeteende

Nu ska jag bygga vidare lite på och knyta samman tankegångar från flera av de föregående bloggarna här. Och nu ska vi rota lite i det här med vad människor bär på kollektivt med betoning på en latent religiös sida av människans personlighet, en som hos de flesta uttrycker signästan övertydligt vid olika situationer och tillstånd som jag skrivit om i mina tidigare blogginlägg.

Jag skrev i en annan blogg om det här med relationen mellan upplevelsen av kärlek och bra relationer i samband med psykisk hälsa. Man kan med en generalisering påstå att de flesta av människors grundläggande behov antingen förtydligas eller förstärks vid krislägen och vid psykisk ohälsa, behovet av kärlek är ett av dessa. Men det finns fler behov och fler saker som man kan lida brist på.
Många beteenden som människor utvecklar när de mår dåligt är former av kompensation, dels kan brist på ett område i livet dövas genom överkompenserande på ett annat, dels kan kompensationsbeteendet vara direkt kopplat till den direkta bristen (t ex kan människor som känner sig mindre älskade försöka kompensera genom ökad aktivitet i relationer eller utveckla ett extremt förhöjt kärleksberoende). Om man ser på människors krissituationsbeteenden och olika symptom vid psykiskt lidande ur det perspektivet ser man ganska snart en del mer "typiska" saker som människor upplever som brister och orsaker till psykisk smärta. Dessutom ser man att många av de beteenden som folk tar till för att kompensera eller skydda sig mot de här obehagen är ganska klart religiöst laddade.

Det finns en tanke hos kanske främst jungianskt inriktad psykologi att alla människor ärver vissa grundbegrepp som är gemensamma för alla, så kallade arketyper. Vissa begrepp och förhållningssätt sitter helt enkelt djupt i oss alla och de berör hur vi uppfattar både oss själva, våra relationer och världen i största allmänhet. Jung menade också att något typiskt för människor är religiositeten som inneboende attityd i oss alla och att människor är religiösa antingen medvetet eller omedvetet, något som om det ignoreras bara gör att människor sätter något annat i en högre makts ställe för att försöka fylla samma funktion, något Jung ansåg sällan brukar ge särskilt bra resultat.

Freud hade vissa liknande tankar om nedärvda allmänmänskliga begrepp, inte minst när det gällde religion, men han hade en mer negativ syn på människans religiösa beteende än Jung. Freud såg huvudsakligen religion som ett neurotiskt komplex byggt på känslan av att behöva skydda sig och att religion bygger på det ångestladdade känslomässiga behovet av en mäktig far som kan skydda en från livets faror, något som skulle ha sina rötter i barndomen. Lite märkligt resonemang med tanke på att man kan fråga sig varför just alla religiösa - eller vem som helst - på ett kollektivt sätt skulle ha en sådan översvallande tendens att idealisera sin far. Samtidigt medgav han dels att dessa beteenden är allmänmänskligt förekommande och dessutom att tron på en sådan högre makt fyller en funktion av att ge trygghet. Om detta nu var hans argument emot religiositet: att det dels är allmänmänskligt att tro på en högre makt och dels att det fyller olika för människor gemensamma behov att ha en religion så kan man ju med ungefär samma resonemang påstå att exempelvis ätande måste vara något väldigt tveksamt att syssla med för det är det allmänmänskligt sett vanligaste sättet att tillfredsställa vissa behov.
Ännu mer förvirrande och nästan lite roligt är att Freud trots att han var ateist och i princip aktivt religionsfientlig lade en hel del engagemang på att analysera, beskriva och sammanfatta det som man kan tycka är just de mest religiöst lagda sidorna av vårt psyke - dem man hittar i det han kallade "överjaget". Överjaget är något som han beskrev som gemensamt för alla människor. Detta begrepp går i huvudsak ut på att vi alla har en inre förmåga till själviakttagelse, en inre iakktagande sida av oss som strävar efter att få oss att följa vårt samvete och våra inre ideal. Å ena sidan förklarade han den här sidan av oss som ett resultat av den tidiga fostran föräldrarna ger och hur vi på ett naturligt sätt lär oss vissa saker om vad som är rätt och fel och hur detta bildar ideal för en att följa. Dessutom identifierar man sig med föräldrar och andra förebilder som präglar ens ideal och ens samvetes krav ytterligare. Men han hade också aningen svårt att förklara varför alla människor oavsett vilken uppfostran de fått tycktes ha märkligt samma tendenser till ett ganska krävande inre samvetsideal och att helt enkelt var och en vill vara så gott som fullkomlig. Han gav ingen klar motivering till varför på ett envist sätt samvetet plågar människor när de inte lever upp till dessa fullkomlighetsideal och var tydligt förvånad och förvirrad när han skulle försöka förklara detta. Och detta var ju långt före den tid med alla den press på att nå ytlig perfektion och social perfektion som vi lever i, Freud tyckte sig trots det redan då se samma oro i människor över deras brist på fullkomlighet och samma förmåga att få dåligt samvete över allt upptänkligt rent ut sagt. Känslor av mindervärdeskomplex såg han som dels en rädsla för att inte vara älskad, dels också som en skuldkänsla över att inte nå upp till sina ideal.
Överjagsfunktioner som samvetet som gör att vi inte tar oss till vad som helst eftersom vi förhoppningsvis har vissa begrepp om rätt och fel, jagidealet som är det ideal för beteende och vilka vi vill vara som detta samvete bygger på - allt detta såg han som gemensamma drag hos oss människor överhuvudtaget. Han skrev: "Överjaget är för oss representanten för alla moraliska inskränkningar, talesmannen för vår strävan efter fullkomlighet, kort sagt det vi över huvud taget psykologiskt kan förstå av det så kallade 'högre' i människolivet." (ur en föreläsning publicerad 1932)
Han skrev också att han tyckte sig sett hur störda relationer till föräldrarna under barndomen och olösta konflikter i dessa relationer kunde störa utvecklingen av de här sammanhängande samvetes- och jagidealfunktionerna. Eftersom Freud ju så gärna jämförde relationen till en gudomlig högre makt med ett barns relation till en förälder kan man ju då lite stillsamt påpeka att i så fall skulle ju en störd relation till en sådan högre makt rimligtvis ge ett liknande resultat som en störd relation till en förälder. Exempelvis vad kan man ju då fråga? Man kan ju föreslå: ökad osäkerhet okring ideal, fler frågetecken om när samvetet bör säga till och när det inte borde göra det, svårigheter att identifiera sig med förebilder. Hur ateistiskt Freuds resonemang än var avsett att vara så blir det han skrev nästan en beskrivning av det moderna människosläktets kollektiva inre oro när det gäller religiösa ideal, de ambivalenta relationerna till högre förebilder och vårt eget samvetets envisa tendens att hacka ner på oss för att vi inte är i harmoni med inre ideal som människor medvetet eller icke medvetet tycks ha ganska gemensamt - ideal som framför allt alltid tycks söka fullkomligheten.

Men tillbaka till kriser och sjukdomar igen nu då. Jag har redan nämnt det ökade behovet av - eller om inte annat ökade intresset för - kärlek vid en del tillstånd av försämrat psykiskt mående och då kan vi ju ta upp detta med depressioner igen. Djupa depressioner har en del ganska typiska kännetecken när det gäller hur den som har det tänker. Dels kan man ta upp detta med kärlek, en djupt deprimerad människa kan se sig som oälskbar och i synnerhet om det gäller en depression som inträffat efter någon form av separation förstås. Men lika typiskt är det att människor under depression börjar anklaga sig själva för allt upptänkligt både i nuet och sådant som hänt förr och blir nästan besatta av att ha dåligt samvete för än det ena och än det andra. Inte så få i sådana tillstånd säger saker som att de är "onda människor" och många mer eller mindre frossar i gotisk romantik i filmer och böcker där de kan känna identifikation med utstötta eller mer eller mindre identifierat onda fiktiva figurer som verkar illustrera känslan av det tillstånd som drabbat den deprimerade. Det finns inslag av både förtappelsefixering och dödsfixering med ganska religiösa övertoner så det räcker och blir över i de här intressena. Allt detta gäller nu inte alla depressioner men det verkar relativt vanligt vid djupare eller långvariga depressioner. Många går in i en självbild där den vilja och känsla av att vara helst av allt perfekt som också ickedeprimerade i många fall kan har slår bakut helt och trycker ner dem helt i upplevelsen av att vara en från ett bättre tillstånd nerfallen person och många får självbestraffande beteenden. Jag har reagerat mer än en gång på hur många med psykiatriska diagnoser som via pseudonymer, bilder och annat identifierar sig med just metaforen om "fallna änglar", ett så religiöst symbolpräglat uttryck att det är svårt att inte koppla det till den där motstättningen mellan människors mer eller mindre uttalade fullkomlighetsideal och upplevelsen av att inte "nå dit" till det högre eller att liksom ha tappat det någonstans. Fokus på för andra människor rent obegripligt små vardagssaker kan för en människa som hamnat i en depression kan ibland bli till ett pessimistiskt samlande på bevis för att man är en misslyckad eller syndig människa...man hör ju friska människor ibland säga halvt på skämt att de är "syndiga" om de äter en kaka eller gör något annat de menar är onyttigt, men en människa med en djup depression kan hitta tusen vardagssaker att uppfatta som synd i full bemärkelse. Hur abnormt det här än tycks för utomstående som inte själva är drabbade så verkar det vara vanligt förekommande hos deprimerade människor oavsett ålder och bakgrund. Kort sagt ger depressioner, särskilt djupare sådana, ofta intryck av att - förutom oro omkring sådant som rör kärlek och närhet - ha starka inslag av religiös kris med hyperfixering vid det faktum att man inte är fullkomlig, en kris i vilken man utifrån ett samvete som är strängare än någonsin före sjukdomstiden vänder sin frustration mot sig själv därför att upplevelsen av ett emotionellt såväl som andligt inre bristtillstånd och avståndet till högre ideal blir så påträngande.

Om man då tar det som åtminstone ytligt sett är motsatsen till depression, maniska episoder eller hypomana sådana, hittar man andra märkligheter. Dels hittar vi som i så många andra sammanhang kärleksfixeringen - hypomana och maniska personer verkar ofta vilja ta igen sitt kärleksbehov dubbelt upp efter bristtillstånd de kan ha känt av om inte under friskhetstiden så under en pågående depression - om man nu vill se det maniska som en sorts kompensation. Det verkar vara en hyfsat spridd och vanlig teori att maniska beteenden åtminstone delvis är en sorts reaktion på eller flykt undan depression och då ligger det ju ganska nära till hands att tänka att det kan innehålla viss strävan efter kompensation med. Så om djupa depressioner har inslag som påminner om religiös kris och mani eller hypomani är kompensation för depressionen, vad skulle den här kompensationen gå ut på ur ett eventuellt religiöst perspektiv? Under depressionsepisoden kan samvetet som sagt ha betett sig som en plötsligt strängare domare som gör att man mest ser saker i svart och upplever situationen mer eller mindre som ett fall från ett idealtillstånd (i stil med "Jag är inte fullkomlig och det är kanske inte andra heller men i synnerhet jag är ond och usel för jag borde vara bra, helst fullkomlig!"). Men vid manin däremot svävar oftast omdömet och en del av också normala samvetshämningar iväg i annan riktning i hastigheten. Kände den drabbade personen sig under depression oälskad och ond och som en liten figur som borde straffas så "löser" denna förnyade person nu ledigt det här problemet genom att börja bete sig som om han var en närmast himlasänd lösning på alla problem själv, en glad och småberusad självbedömare som snabbt ger sig själv rätt i det mesta i sina ideals domstol och upplever sig som en väldigt bra person, närmast fullkomlig rentav. En person med en mani får ett snabbt ökat självförtroende och kanske en en ökad tilltro till sin förmåga att ge sig in på olika projekt, ekonomiska t ex, med ett engagemang som om hans ord var de mest viktiga och inspirerade på denna jord. T ex kan ett affärsprojekt beskrivas som den nya lösningen på allt på närmast frälsarnivå och något som alla borde inse det fantastiska i. Vid extremare former av mani kan människor helt enkelt gå över gränsen till det psykotiska och få för sig att de är Gud och då är ju den religiösa kompensationen rena parodin av övertydlighet om man ser det ur samma perspektiv. Man kan spekulera såhär om det kanske: Människan känner sig först depressivt avlägsnad från mening och högre syften i religiös mening och försöker sedan genom en skev manisk identifikation helt enkelt själv vara mer av en gud.
En kompensation för separationsångest från det andliga i livet genom att själv försöka sväva lite över jorden, så skulle man kanske kunna uttrycka det.

Man frestas att påstå att inte så få människor av dem som driver den moderna ekonomin har en mer eller mindre manisk grundpersonlighet (något som lär vara fullt möjligt, en del är nästan konstant uppe på en milt manisk nivå men drabbas av tillfälliga depressioner och uppfattas ofta inte som uppenbart bipolära men har en klart besläktad problematik). Med tanke på den alltmer hysteriska moderna ekonomins karaktär av framgångsinriktad religion där pengarna och tillväxten under ständig hastighetsökning ska göra alla lyckliga känns det inte helt långsökt att se det hela som en maniskt kvasireligiös kompensation för sekulariseringen i västerländska samhällen. I stället för att så som historiskt sett människan oftast gjort se oss som ett släkte som behöver en relation till Gud och en högre mening för att kunna få svar på frågor om livets mening, varför vi upplever oss som så ofullkomliga i många lägen, vad framtiden innebär för människorna som grupp etc så ser sig i många fall den moderna människan som en varelse som ska besegra sin ångest över dessa svårförklarade frågor med hjälp av pengar och prylar. Och döden, det de allra flesta ångestssyndrom går ut på att undvika till varje pris, den hoppas man här och nu i den nysekulariserade världen glatt att vetenskapen ska lösa i framtiden. De hittar säkert någon gen så de grejar åldrandet hör man ju då och då. Man åberopar då detta oklart definierade begrepp om vetenskap som enhetlig företeelse (det är ju tusen och åter tusen olika saker som innefattas i ordet!). Också vetenskap har blivit ett mer ideologiskt/religiöst laddat begrepp än någonsin och vetenskapen som fenomen tillskrivs diverse vaga värderingar och åsikter ungefär som om "Herren Vetenskapen" vore en person med åsikter och synpunkter som svävar över massans otro - en märklig person som i så fall tycks lova mer än han kan hålla eftersom vetenskapen bara består av de personer som utövar den kort och gott med deras förmågor såväl som begränsningar. Men visst, vetenskapens potential är onekligen god på många praktiska områden och kunskapen inom mycket som onekligen höjt människors levnadsstandard ökar. Men fortfarande: människors tendens att göra religion av sådana samhällsföreteelser som ekonomi och vetenskapliga framsteg är lika vanlig som hysterisk och olustig och påminner en återigen ganska osökt om det där Jung sade om att om folk inte tror på en Guds existens så gör de - eftersom människan är instinktivt religiös - helt enkelt något annat till gud.

Kontentan lite lätt av vad jag ville ha fram här är att precis som människans bristproblem kring eller behov av kärlek och relationer till andra människor kommer fram vid människors kriser och vid psykiskt lidande av olika slag så lyser det fram behov och förhållningssätt med religiösa förtecken lika tydligt i olika beteenden. Man kan tolka det som att det man ser i dessa beteenden alltså delvis också är en sorts krisuttryck och försök till kompensation för komplexa känslor av brist eller oro som människor kan uppleva omkring inre mer eller mindre medvetet religiösa värderlingar, och omkring sin relation till Gud om man nu i vårt materialistiska land har en sådan tro; eller för att använda ett populärt svenskt uttryck: "tro på en högre makt" - ett alltmer vanligt och neutralare ordval i ett såpass sekulariserat samhälle som vårt (som ju faktiskt ibland sägs vara det mest sekulariserade på jorden).
Det dyker inte sällan upp diverse till vardags undertryckta känslor och tankar kring andlighet och livets högre mening inom människor när de drabbas av ovanligt dramatiska händelser. De former av lidande som det mänskliga psyket stundtals då uttrycker sig i genom t ex depression renodlar helt enkelt som det ju nu tycks alla de ovan nämnda uttrycken för detta.
Som sagt också därutöver: Det maniska beteendet av hybris vid mer påfallande episoder av manisk karaktär, tillstånd av att själv försöka styra upp läget med ofullkomligheten genom att själv leka Gud, har milt sagt en del förtecken av religiöst förhållningssätt, och kanske kan den svårgripbara moderna stressens kollektiva springande mot perfektion - det jag skrev om för ett par bloggar sedan - sägas representera en liknande tendens i den kollektiva flykt från de depressiva vardagsbesvikelserna i vår ickeperfekta tillvaro som blir allt vanligare i samband med en hysterisk jakt på ökad framgång,och perfektion. Att maniskt hybristänkande på ett mystiskt sätt verkar ligga nästan latent i en del av de strukturer, inte minst den ekonomiska, som driver vårt samhälle framåt med gasen konstant i botten mot närmaste ekonomiska hybrisförstärkare - eller närmaste ekonomiska depression som man ju också kanske kan vänta om nu modern ekonomi skulle vara ett bipolärt fenomen - är ju inte mycket att hurra för heller...