Nej, jag har inte kompetens eller någon som helst utbildning att yttra mig om detta. Det medger jag så gärna och att det jag skriver är formulerat utifrån min egen subjektiva förmåga är givet, därför ska man läsa detta med en viss distans och det finns troligen en och annan bit i resonemanget som kan angripas som varande vag. Men det hindrar mig som vanligt inte att läsa, jämföra och kombinera olika tankar från olika böcker och texter för att försöka hitta springande punkter (ursäkta det dåliga skämtet) kring panik, överaktivitet och uppskruvade känslolägen. Det är ett inte enbart soligt och muntert val av ämne såklart men en av de intressanta poängerna kan ju vara att det som är drastiskt och stort kan ge vissa tankställare eller uppslag omkring hur vår uppmärksamhet och vårt känsloliv fungerar också i mindre skala - alltså till vardags. Ska man föra ett kreativt resonemang måste man dessutom våga satsa lite och kasta fram skissartade funderingar som givetvis kan vara fel. Det är lite som med att måla en bild, de första penseldragen är skissen man utgår från; den skissen kan alltid justeras men man har ändå någon sorts bas i den för sin vidare fundering.
Det har gjorts en många intressanta försök de senaste årtiondena inom medicin och psykologi att jämföra och komplettera olika synsätt med varandra snarare än att se dem som konkurrerande och ömsesidigt uteslutande. Exempelvis har man gjort försök att behandla känslomässig sårbarhet och problem med uppmärksamhet, humörsvängningar och ångest genom att kombinera t ex terapier för att förbättra sin sociala och vardagliga rytm kring relationer, mat och sömn, medicinering och kognitivt kartläggande av tankefel.
Något annat som blivit mer och mer uppmärksammat på senare är olika försök att kombinera psykoterapi med från olika östasiatiatisk psykologi inlånade övningar i uppmärksamhet, fokus och vakenhet - övningar för att skapa ökad distans och objektivitet till problemen samtidigt som man övar på att känna och vara närvarande i det man känner utan att fly. Korts sagt har man försökt integrera det som ofta kallas "mindfulness". Mindfulness är fokuserings- och uppmärksamhetsövningar tagna ur en syn påmedvetenhet och ens psykes rörelser som med vissa skillnader och variationer såvitt jag kan begripa är vanlig i de olika klassiska tänkesätt och skolor som "hängt med" länge i den delen av världen.
En ganska naturlig konsekvens av den här sammankoppplingen mellan övningar i att förbättra sitt fokus, sin uppmärksamhet och dämpning av uppskruvande av hjärnans aktivitet på detta sätt är att intresset för kopplingen mellan medvetandenivå och psykisk hälsa och ångest verkar öka igen. Och det är intressant med tanke på att det i mångt och mycket var just det psykologer och läkare sysselsatte sig med teorier omkring för något århundrade sedan drygt. Teoretiker som Pierre Janet, Josef Breuer och Sigmund Freud sysslade oerhört mycket med sådana frågeställningar. Krig och de effekter dessa hade på soldaternas psykiska hälsa bidrog till ökat intresse för så kallade hysteriska anfall med allt vad detta innebar men efter hand intresserade man sig mer och mer också för människor som inte upplevt krigsrelaterade händelser och situationer men som ändå uppvisade liknande symptom. Patienterna hade dels oklara och växlande fysiska symptom, dels också rädslor och frustrationer i hög grad och en del led av panikartade utbrott av känslor i så kallade "hysteriska anfall". I en del fall fanns också tydliga inslag av förändringar i medvetande och medvetenhet. Frågan om vissa beteenden, ångest och panik var kopplade till förändringar i uppmärksamhet, vakenhet och medvetande var laddad och teori sattes upp mot teori. En del av diskussionen handlade om hur påverkan av trauman och svåra livshändelser är på psyket men en hel del också om i vilken mån medvetandets fokus, vakenhet och förmåga att inrymma olika känslor och upplevelse påverkade hälsan och beteendet hos patienterna. Den skiftande symptombilden påminde vid en ytlig genomläsning av samtida beskrivningar om allt från vad som under senare år kallats utmattningsdepression till ångestattackerna vid paniksyndrom och inte sällan fanns också symptom på neurolgiska smärtsyndrom och känselbortfall. En del hade också självskadebeteenden och andra symptom som sammantagna sannolikt hade gjort att de i nuläget hade uppfyllt de gällande kriterierna för Emotionellt Instabil Personlighetsstörning eller Borderline som det också kallas. Gränserna mellan de här olika symptombilderna var skiftande och att en stor del av dem förekom hos samma person var inget ovanligt, i synnerhet i allvarligare fall av dessa hysteriska neuroser som det då kallades. I sådana fall med mer intensiva symptom fanns också mycket av det som nu förknippas med vad vi kallar PTSD, posttraumatisk stress. Men långtifrån alla hade en så tydlig och dramatisk problembild, ganska många hade också diskreta varianter av samma symptom och frågetecknen var många.
En hel del av den intressanta diskussion som då fördes o ursprunget till patienternas symptom kan man få en hint om av att läsa Breuers och Freuds Studier i Hysteri, där också flera utkast till förklaringar lades fram, mycket kretsande kring medvetandeskiftningar som betraktades som ett slags självhypnos och som man undrade om de var besläktade med tendensen till dagdrömmeri. Begrepp som bortträngning och teorier kring icke medvetna känslor och tankar diskuterades också.
Men åter alltså till nutid - intresset för kopplingen mellan medvetande, vaken uppmärksamhet, dagdrömsliknande upplevelser och ångest är som sagt aktualiserat igen, inte minst när det gäller paniksyndrom. Den gamla frågan om huruvida overklighetskänslor, tunnelseende och andra dissociationsrelaterade fenomen som ofta förekommer vid panikattacker är kopplade till tidigare stressande upplevelser har tagits upp om och om igen och svaren på frågan har varierat - inte minst för att det fortfarande finns kontroverser mellan olika psykologiska skolor och synsätt. Men att tendensen till grava dissociativa symptom i form av problematiska och påträngande medvetandeförändringar kan triggas fram av mycket stressande upplevelser verkar såvitt jag kan begripa de flesta vara eniga om. Hur mycket som krävs av stress och om det alltid behöver finnas en sådan bakgrund till ångestattacker verkar däremot råda betydligt mindre enighet om.
Vissa av de dissociativa symptomen är oavsett vad nu orsak och ursprung är vanliga vid ångestsyndrom och främst då panikattacker och en australisk sajt med koppling till Australia's Panic Anxiety Disorder Association (PADA) hade artiklar med redogörelser kring forskning om detta. Bland annat hävisas till studier av spontana panikattacker, ett ganska konstigt men inte ovanligt fenomen - attacker som dyker upp i situationer där den drabbade kan ha upplevt sig som ganska lugn fram till attacken och kanske bara suttit och gjort någon vanlig rutinsyssla och plötsligt upplevt hur paniksymptomen vällt fram. En av de intressanta sakerna var att det verkar som om ofta overklighetskänslor eller upplevelsen av dagdrömsliknande förändringar i fokus och medvetande ofta kom före själva paniken och ångestkänslorna. En teori var därför att panikattacker har en tendens att helt enkelt komma vid växlingar i medvetandetillstånd. Det här skulle också tänkte man delvis kunna förklara nattliga panikattacker där människor vaknar med panik under sömnen - om panikattackerna dyker upp vid medvetandeförändringar skulle växlingen mellan olika sömnstadier kunna trigga fram dem på liknande sätt
Växlingar i medvetenhet och medvetande är ju något vi alla har i någon mån eftersom fokus, uppmärksamhet och sinnestillstånd växlar beroende på vad som är viktigt just nu och vissa saker hamnar utanför den omedelbara uppmärksamheten. Vi fokuserar helt naturligt bort från en hel del saker vi upplever som oviktiga eller störande och det gör vi ofta mer eller mindre automatiskt. Att det fyller en normal funktion i ett normalt medvetande verkar vara en del av att fungera i vardagen helt enkelt, om vi hela tiden tog in allt skulle vi få en enorm mängd sinnesintryck att hålla redan på oavbrutet och uppleva oss som otroligt splittrade. Människor som lider mycket av uppmärksamhets- och aktivitetsstörningar - det som ofta kallas ADHD - har problem med detta och upplever att uppmärkamheten dras än hit och än dit och de har ofta en hög känslighet för intryck och perceptioner. Har man dessa problem får man delvis därför också lätt en ganska hög stressnivå, det blir lätt för mycket av intrycken helt enkelt. Lustigt nog - eller kanske som en reflex av detta kan man spekulera - har ofta samma personer en förmåga till enormt fokus och att försvinna helt in i sådant som verkligen engagerar och verkligen koppla bort andra saker tillfälligt. Kanske försvinner man om man har uppmärksamhetsproblem och ibland hyperfokuserar vid detta hyperfokus extra mycket in i en sak för att slippa känna splittringen och stressen i sitt vanliga överrörliga fokus?
Ofta upplevs människor med uppmärksamhetsstörning som lite dagdrömmande, lite frånvarande i olika lägen och energinivån växlar ofta mycket ungefär som uppmärksamheten med rastlös dragning till olika stimuli och saker som kan bidra till en upplevelse av lugn, fokus och positiv stimulans.
Vid stark stress eller dramatiska och ovälkomna känslor verkar ganska många människor utveckla en förhöjd förmåga att använda växlingar och fokuseringsförändringar, känslor av att vara frånvarande och liknande, som ett sätt att filtrera undan eller få distans till det som händer. Man mildrar obehaget genom att helt enkelt förändra hur mycket man tar in och hur det upplevs. Delvis påminner det här i milda former om symptomen på uppmärksamhetsstörning, så hur mycket sådan här dissociation av medvetandefunktioner och "vanliga" uppmärksamhetsstörningar har gemensamt och hurpass mycket bådadera är kopplade till hög känslighet för sinnesintryck är en ganska bra fråga. Själv skulle jag gissa att det finns en liknande grund av känslighet i båda sakerna.
Hur medvetet bortfokuserande vid rädsla och obehag är och hur mycket som är en reflexartad skyddsmekanism från hjärnan är också en bra fråga men ofta verkar det åtminstone finnas åtminstone en del medveten vilja i proceduren med att skärma av eller undvika obehaget när det är fråga om dissociation men det tycks kunna bli mer automatiskt efter hand. Har det hänt gång på gång eller man upplevt obehagsupplevelser med ovanligt hög intensitet som man inte upplevt sig kapabel att hantera ökar ofta känsligheten för känslor och signaler som påminner om obehaget. Ofta ökar då tendensen att stänga av och antagligen blir den då mer och mer reflexmässig ju fler gånger detta utförs. Hur mycket som tas in ändå utan att man tycker sig uppleva det och hur mycket som kan förbi utanför ens medvetna fokus men som ändå går in och påverkar en känslomässigt och tankemässigt är ett kontroversiellt ämne men att rädsla och ett återkommande användande av det här sättet att undvika obehagliga stimuli både ofta hänger ihop och skapar en ond cirkel verkar vara en av många terapiriktningar och psykologiska skolor godtagen teori.
I samband om hur medvetandeförändringar kan komma före panikattacker näms också andra intressanta saker. De som får panikattacker beskriver ofta att de redan i samband med overklighetskänslorna före paniken känner värme, stickningar och som om en sorts uppladdning i kroppen, en ökad energi i den. I samband med detta upplevdes ofta också stickningar och liknande. Eftersom de här känslorna kunde komma i först annars avslappnat tillstånd verkar energikänslan och värmen som kommer först i sällskap med de kanske nästan drömska overklighetskänslorna tydligen inte samma som den uppjagade adrenalinkick med "kamp eller flykt" som reflex som man brukar tala om vid panikskedet av ångestattackerna. När overklighetskänslorna och upplevelsen av energiuppladdning i kroppen skrämmer den som upplever detta utlöses däremot en full ångestattack gissar då forskarna kring det här fenomenet.
Nu kan man ju spekulera vidare lite tänker jag. Stickningar och värmeförändringar vid avslappning kan kunna hänga samman med ökad blodcirkulation. Pirrande och spänningar och stickningar i huden är vanligt om man slappnar av efter spänning så att blodcirkulationen ökar i musklerma och i de finare blodkärlen i huden - ytliga blodkärl är ofta sammandragna om man spänner sig mycket. Och slappnar man av ökar också energin eftersom man inte använder en massa energi på att vara spänd.
Slappnar man av mer känner man också mer av sådana känslor som man annars kanske håller ifrån sig och som kanske är en av orsakerna till att man spänner sig till att börja med. En del psykologer menar att det är typiskt för människor med ångestsyndrom och panikångest inte minst att undertrycka och undvika en del känslor till den graden att de inte ens vill tillåta sig att ha dem, vissa känslor som t ex sorg eller vrede blir "förbjudna" för man "borde inte ha dem" resonerar dessa personer. Skam kring självhävdande och egna behov kan vara en stor del av detta resonemang. Kanske inte minst behov av ömhet och de sexuella känslor man har och förmågan att uttrycka tankar och känslor kring detta hålls inne av rädsla för otillräcklighet eller skam kring detta med att uppleva sig som behövande eller beroende, eller personen kanske upplever sig som någon som "tränger sig på" med sina känslor.
Oavsett vilka känslor som spänt undviks och hålls tillbaka brukar dessa komma upp mer till ytan när man slappnar av eller går in i ett mer avkopplat eller dagdrömmande sinnestillstånd, något liknande det man kan känna om man dricker alkohol och börjar slappna av och känna sig "friare". Inte osannolikt innehåller upplevelsen av energi och uppladdning som kommer fram då vid en förändring till ett avslappnat hos en spänd person som tryckt undan många känslor en lång tid en en ganska plötslig affektförändring. Gissningsvis kommer då impulser byggda på känslor kring självhävdande, ömhetsbehov och kanske också ofta ilskan över att ha satt sina känslor i andra hand generellt sett fram. Dessa primära och kanske mer fysiska än tänkta känsloimpulser som inte tillåtits i ens känsloliv - och som kanske inte ens känns igen som de känslor de är när de bubblar upp - väcker då en känsla av något ovant och lite överväldigande. Rädslor för att tappa kontrollen och overklighetskänslorna kan då öka och paniken ta överhanden, ångesten kommer i stället för de känslor man inte vill släppa in eller blandas med dem.
Man skulle kunna spekulera vidare lite till och jämföra uppladdningen och hur den går över i panik med det som händer när en manisk eller hypoman episod infaller hos en person med någon form av bipolära svängningar. Det menas ibland att maniska och hypomana tullstånd har inslag av flykt och distraktion och delvis kan handla om att stänga av och distrahera sig - hypomanier t ex kan ses som en sorts förnekande av depression sägs det. Nu finns det ett starkt och tydligt biologiskt inslag i maniska svängningar som ofta inte går att reglera utan medicinering sägs det också, men det utesluter förstås inte det tidigare sagda om vissa funktioner de här episoderna kan fylla eller försöka fylla som distraktion - och en sak till kan vi lägga till som gissning: självhävdande av just de sorters känslor som enligt en del psykologer undertrycks vid ångest, det vill säga sexuella och självhävdande. Flirtighet, förhöjd sexuell aktivitet och plötslig ilska är vanligt förknippat med hypomana och maniska episoder.
Så kanske det som undertrycks vid en ångestattack är det som bryter fram vid en manisk episod - eller i ett mellanting, ett känsloutbrott med blandad panik och ilska så som det kan välla fram hos somliga av dem som lider av PTSD eller, troligen inte så obesläktat, hos en del av dem som lider av borderlinestörning? Det är dessutom inte helt ovanligt att åtminstone hypomanier slutar med en panikattack eller overklighetskänslor - det har jag sett hos flera, "äkta" manier vet jag inte så mkt om där - och att en ångestattack kan avledas med en ökad avstängning eller undanträngning av de plågsamma känslorna och gå över i en hypomani är också något som kan inträffa. Kanske är uppladdningarna och energikickarna besläktade, de undertryckta självhävdande och ömhetsinriktade behoven liknande och det är mest om det avleds eller leder till ännu en sorts avstängning men med "utlevelse" som är skillnaden? Riktigt så enkelt är det nog inte men parallellen och likheterna och hur de två sakerna kan gå i varandra är inte helt ointressant.
I förbigående kan man också för att öka förvirringen och den ironiska humorn i lite lätt teoretiskt kaos lite nämna att energiuppladdning och något som kan likna början till maniskhet hos en del snabbt övergår i något helt annat - migrän. Den som ids försöka begripa de eventuella sambanden eller likheterna där lär få något att bita i men man skulle kunna gå tillbaka till det där med Freuds och Breuers hysteripatienter lite igen och göra en vild spekulation om att en del sådana fall av migrän skulle kunna förklaras med vad de kallade "konversion" - en uppladdning av energi och libido som avleds genom fysiska symptom. Den gissningen är nog också en viss förenkling men vem vet, på det spåret kanske någon skulle kunna komma någon vart.
Nog spånat för tillfället... dags för en nattmacka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar