När vi vill vara perfekta springer vi

Det finns ett känt uttryck som säger att om man går fort och ler mycket ser ingen att man är ful. Jag tror att vi i vårt samhälle i mångt och mycket lever efter en liknande tanke som man kanske skulle kunna formulera såhär: Om man springer fort och ler mycket ser ingen att man inte är perfekt.

Vi har fått ett problem. Problemet är den uppskruvade besattheten av perfektion i det samhälle och den värld vi lever i numera, en besatthet som dels gäller oss själva på ett psykologiskt och känslomässigt plan och dels det liv vi lever. Det är en naturlig sak att man vill vara till sin fördel och visst bidrar det till livskvalitet för alla parter när man gör sitt bästa. Problemet är att det där med "sitt bästa" verkar numera betyda en sorts turistbroschyrsversion av verkligheten där allt glider fram som på räls, en värld av perfekta och oberoende individer utan mänskliga brister eller behov. Vi ska rusa fram utan varje spår av mänsklig normal trötthet och vi ska tacksamma över all materiell fulländning som produceras leva höga av lycka på konsumtionen av blingbling och teknik och i största allmänhet saker som ytterligare ska bevisa hur perfekta vi är där vi rusar fram. Vi springer fortare och fortare för att visa hur väl förtjänta av beröm vi är för att vi lever upp till framgångsklyschorna på alla fronter. Det gäller såväl socialt som relationsmässigt och ekonomiskt - med mera.

Det har blivit närmast en religion att fara fram som ett galet tåg på crack i det oavbrutna sysslandet med att illustrera framgång, styrka och optimism. Är det där rusandet inte ganska ofta ett sätt att dölja att man är rädd för att stanna upp och se andra och att själv bli sedd med de vardagsskavanker varje människa har som vårt faktiska läge ser ut? Vi är definitivt inga stålmänniskor alltid. Ibland är vi det kanske, ibland är vi det inte.
Det finns i allt det där ohejdade springandet någon sorts utbredd fobi för att se allt som inte är perfekt eller oavbrutet behagligt, vi kräver att allt rusar på självgående och fulländat i den bästa av världar och envisas med att det är så det fungerar bara vi springer snabbt nog, vi är ju så effektiva slimmade varelser som anpassats totalt till vår livsstil och livsrytm tänker vi. Vi vill tro att till skillnad från våra förfäder genom årtusendena är vi alla är så kloka och tekniksmarta och allmänt välutbildade att vi saknar de vardagliga begränsningar och skavanker som är en del av en mänsklig vardag. Och vi anar att om vi saktar ner och ser lugnare på saker kan någon hävda motsatsen. Vi vet att vi då kan se andras sårbarhet och behov i vardagen och slås av tanken att vi själva har sårbarheter och behov, eller vi kan eventuellt råka komma fram till tanken att total självständighet genom narcissistisk perfektion inte är det ultimata i varje situation utan att vi alla behöver andra människor.

Men nu är vi inne och travar i områden som kanske mest psykologin sysslar med. Så vi stannar lite vid det här med självständighet och oberoende. Alla har hört uttryck som medberoende och osjälvständighet och beroendet av andra på sätt som som går till ytterligheter är välkänt som problem. Men motsatsen då? Marsha Linehan, grundaren av en terapiriktning som kallas DBT och som bygger på en så kallat dialektisk syn på hur vi människor funderar, gav en rätt så intressant tanke i en av sina böcker. Hon skrev - jag återger kort och ungefärligt bara - att något som kanske säger en del om kulturen i västvärlden är att det finns en psykiatrisk diagnos som heter dependent personality disorder (osjälvständig personlighetsstörning som det heter i Sverige) men det finns ingen motsvarande "independent", alltså oberoende, störning. Det verkar alltså inte ens finnas med i vår begreppsvärld att man skulle kunna vara alltför mycket sig själv nog och oberoende, att oberoendet går att dra för långt på något sätt. Men visst finns den ytterligheten.

Jag menar, vi har ju alla hört uttrycket "sköt dig själv och skit i andra" och visst går trenden ditåt mer än någonsin. Vi vet hur det fungerar ofta, att man ska vara stark, varken "störd" av andra eller "störande" för dem. Och som kulturen börjar se ut är det som stör oss mest tydligen våra mänskliga brister, rädslan för att inte räcka till och tanken på att behöva behöva andra och därigenom "vara i vägen".
Den perfekta attityden, det ständiga leendet och undertryckandet av allt inom en som kan störa andras status quo, uppvisandet av de perfekta relationerna som visar att vi är okomplicerat käcka och populära människor - allt detta premieras och belönas i samhället vi lever i. Vi ska dessutom helst ha de perfekta lagom slimmade åsikterna som slinker in i varje socialt sammanhang som dyker upp - alltså den sociala grupp eller trend eller arbetsmiljö man har att samverka med. Framgångsfilosofi, ytperfektion och oberoende går konstant hand i hand i en sådan här världsbild och utrymmet för avvikelser från normen är nästan obefintligt för dem som följer den. Dåligt morgonhumör eller sorg när en nära relation kraschat, eller trötthet och allmän smågrinighet en dag när man inte riktigt orkar prata med alla, det finns inte med i bilden, det betraktas inte sällan som en sorts närapå antisocial pessimism och möts med oro eller undvikande eller ibland direkt fientligt. Tankar om sådant som inte fungerar enbart av sig självt och om livets ibland skavande utmaningar uppfattas som någon form av mystiskt grubblande. Den springande framgångsperfektionistiska synen på hur vi alla ska bete oss stämplar ofta dem som inte tiger med utmaningarna kring mänskliga känslor och önskningar, saknad och brinnande, glädje och sorg och spontant människoengagemang med nedlåtande kommentarer, när någon emellanåt ropar "stopp" i det sammanhang där han eller hon lever för att det inte finns luft för livets utmaningar och känslor så bemöts det ofta som om det kom från någon sorts känslobesatt depressiv sekt som stör oss alla i den allmänna flykten från oss själva. Vi ska ju alla pringa fort, arbeta fort, göra allt och till varje pris bevisa vår styrka och vårt värde - som om vi trodde vi inte har något så fort vi stannar upp och andas.
Vi har ju bortrationaliserat sådant trams som att andas.

Vi springer helt enkelt alla som om vi hade tigrar efter oss men det är nog oftare i så fall den tiger vi har inom oss vi är rädda för - om det nu är en tiger - gissar jag. Det är kanske vår hunger eller också ibland ilskan över ouppfyllda behov av sammanhang och delaktighet med andra. Vi är kanske rädda att vakna upp ur framgångskonformiteten och att den där tigern inom oss ska ryta till om att vi faktiskt har behov och känner, att vi vill leva och andas i det vardagliga inte alltid okomplicerade liv som som det ser ut finns att utgå från även om det innebär att vi också inser att det är fullt av ibland påfrestande utmaningar av vår förmåga att leva - under svåra perioder kanske på alla plan. Vi är rädda att den ska ryta till för att vi inte bara vill prestera perfektion vi aldrig hinner njuta av eller bygga nya glansiga ytor som reflekterar ljuset från tv-reklamen. Eller så kanske vi springer ifrån känslan av att vi är lite mindre än resten av djuren i flocken.


Kontentan tänker jag är att vi har tappat kollen på det där med att vi behöver utrymme för vår grundläggande fumliga mänsklighet som dem vi är. Vi behöver stanna upp så att vi åtminstone vet vad det är vi försöker förbättra och om det sätt vi gör det på alltid är det bästa. Vi behöver dessutom stanna till för att se om det verkligen behöver ändras något alls i en del lägen även om vi av nästan reflexmässig vana och rastlöshet tror det om vi ofta varit väldigt missnöjda med situationen eller upplevt tuffa omständigheter som fått oss att bli människor som konstant inombords skriker efter förändring. Känslan av att behöva förändring kan mycket väl bygga på ett realistiskt behov men ibland tar det sig sig mer realistiska uttryck och ibland mindre. Lösningen på vardagens störningar är helt enkelt sällan att låta killarna på MTV göra om ens bil men vi envisas ofta av vana dels att vardagsperfektion är lösningen och dels att allt denna perfektion går ut på är att göra en oavbruten "jag-vet-inte-vad-men-någon-sorts"-makeover på livet. Jag menar inte att varje "makeover" (och aj vad jag i förbigående sagt tycker illa om det ordet) är meningslös men oavbruten och forcerad förändring är inte meningen med livet. I varje fall inte i längden. Ibland kan man trots allt haka på det som redan är här och göra sig en tjänst genom att bromsa innan man springer rakt in i närmaste vägg - att det där behovet av att alltid springa, ändra, forcera och driva på är en god del av ekorrhjulet som drivit folk in i varenda tillgänglig vägg är inte ens en "god gissning" - det är ett torrt konstaterande. Att vara lite mer med mentalt i det som redan finns till hands kan dessutom faktiskt bli en sorts flow i sig som förändrar saker så gott som något.
Vi behöver tid och utrymme för att andas, för att ta de små och stora saker som vi kolliderar med längs vägen, utrymme och tid för att kommunicera och prata om saker, bekräfta och uttrycka behov, glädjeämnen, sorger, ilska och hopp.
Vi behöver helt enkelt få vara människor och det betyder i mångt och mycket att vi ger utrymme för att hantera hela registret av vår upplevelse så gott det går. Det är oftare det än att envisas med att dölja alla skavsår och sprickor i fasaden som hjälper oss att känna att vi kan vara lite mer hela, det är det som hjälper oss att känna att vi har mer resurser än vi tror.