Kärlek och Freud

Jag fick nyligen syn på en kort artikel i Aftonbladet på nätet som kopplade ihop depression och sexuellt beteende, lite intressant faktiskt. Kontentan var ungefär denna: en undersökning visade att unga kvinnor med lindriga eller inte alltför djupa depressioner var mer sexuellt aktiva och det förklarades med att människor med depression känner sig mer osäkra i sina förhållanden och att intimiteten gav mer känslor av närhet och trygghet.
Jaha tänkte jag, det var ju tidigt upptäckt. Det var ju nästan främst det Freud skrev oerhört mycket om för sisådär hundra år sedan, böcker som ganska länge hade starkt inflytande på psykvården, kanske för starkt ibland sägs det. Som det ofta är med nya teoretiker och teorier har efterföljarna nog ibland varit mer fyrkantiga och extrema i idéerna än den som startade det hela är mitt generella intryck vid läsning av Freud och vissa av författarna i hans tradition.

Det är alltså Sigmund Freud vi ramlat in på. Hjälp tänker väl den som läst så här långt, vilken knepig inledning, men läs gärna vidare ändå för all del om du inte ska med en buss inom den närmaste halvtimmen.
Freud var en människa som sporadiskt utryckte sig ganska drastiskt och han hade en viss förkärlek för att bruka biologiska termer som yttersta grund för de psykologiska problematiker han skissade upp sin förståelse av. En av hans långtifrån okontroversiella teser var att symptom vid psykisk ohälsa - eller närmare bestämt neuroser, främst de som förr kallades hysteri och tvångsneuros - var en sorts "sexuell" aktivitet. Här får man förstås börja med att tillägga att Freud i princip räknade in allt vad kärlek och ömhetsbehov heter i det sexuella, liksom ibland vår strävan efter tillfredsställelse av behov och känslor överhuvudtaget även om han nu inte uteslöt andra drivkrafter och motivationer. Att använda ord som sexuell på detta så omfattande sätt kan man såklart diskutera värdet av men det var just vad han gjorde. Inte sällan användes också ordet libido för den här freudianska definitionen av sexualitet. Människans strävan efter att få och ge kärlek och få sina behov fyllda ansågs av Freud vara en stark drivkraft bakom mycket vi gör och tanken var att detta kan uttrycka sig både på det fysiska planet som genom intimitet och i mer psykologiska aspekter som i upplevelsen av goda relationer, i drömmar och berättelser, i konst med mera med mera.

Grunden till ens förmåga att hantera behovet av kärlek och förmågan att få ett tillfredsställande liv lades enligt Freud tidigt i livet och påverkades av ens utveckling i tidiga relationer, främst inom familjen men också i relationerna till andra under barndom och uppväxt. Att man tydde sig till olika personer efter hand under uppväxten sågs som en del av mognandet och processen med att bli mer självständig och mindre känslomässigt beroende av föräldrarna, man bytte ut sina kärleksobjekt så att säga.
När Freuds patienter insjuknade i någon form av neuros ansåg han att utlösande faktorer ofta var frustrationer och rädslor kring det här med kärlek och intimitet, saker som ofta hade vissa rötter i störningar i de tidiga relationerna. Det kunde finnas aktuella obehagliga upplevelser som utlöst en period av sjukdom men ofta fanns där flera tidigare upplevelser som förstärkt varandra varav kanske de första i ganska tidig ålder, och det aktuella problemet kunde ha blivit droppen som fick allt att rinna över.
Terapin Freud utvecklade gick bland annat ut på att hjälpa patienterna att sluta undvika sina rädslor och behov och bli mer medvetna om dem så att man kunde sätta saker i sitt samanhang som en del av livet och få mer medveten kontroll över situationen genom detta. Patienten skulle då slippa en del av spänningarna och de mentala blockeringarna som uppstått kring undvikandet och kunna arbeta vidare med sina relationer och sitt liv på ett bättre sätt.

Jag tror vi alla känner på oss att man förstås inte kan skylla allt som har med psykisk hälsa och mående att göra på barndom och föräldrar men tidiga relationer - också till personer utanför familjen, barndomskompisar med flera - bidrar till stor del till vilka vi blir och ibland kommer de här bitarna i skymundan.
Om det är sant som en del påstår att Freud var överskattad för några decennier sedan så börjar det nå en annan ytterlighet nu i och med att många - men inte alla - som arbetar inom psykiatrin främst vill se symptom som det direkta resultatet av kemisk obalans, som närmast meningslösa reflexer från en hjärna som inte gör sitt jobb. Det är självklart att biologin har en del att säga och att det ingår obalanser i hjärnans signaler i många psykiatriska sjukdomsbilder men lika självklart är det att vår personlighet och våra erfarenheter färgar hur symptomen tar sig uttryck, och om personal inom psykiatrin tar för givet att de beteenden och symptom som finns med i bilden vid olika psykiska problem saknar mening är det ett risktagande eftersom det kanske gör att man missar möjligheter att se och bearbeta patientens upplevelser av förluster eller av en värld som kanske tycks brista i sammanhang. Det kan göra att behandlare missar chanser att ta tag i sådant som har stor inre betydelse för patienten men som kanske han eller hon inte är så pigg på att ta upp för samtal utan tidigare levt ut genom symptomatiska beteenden.

Överhuvudtaget kan man undra så smått varför folk med olika synsätt inom vården ens bråkar om det här med ifall hjärnans kemi eller livshändelser är den viktigaste biten, de två sakerna går alltid hand i hand.
Det är också milt sagt konstigt hur en del fått för sig att de psykodynamiska synsätt som har sina rötter i Freuds teorier skulle vara antibiologiska. Den vanligaste invändningen mot Freud brukar vara åsikten att han skulle ha varit överdrivet fixerad vid sex och jag undrar då vem som tror att sex inte har något med biologi att göra. Man kan förstås som sagt diskutera hur Freud använde ordet sex och att han räknade in mer i det än vi vanligtvis gör men de problem som han skrev inbegrep teorier om nervsystemet och hormonerna eftersom han var läkare med specialitet på just neurologi. Att "nervösa sjukdomar" hade ganska konkret med vad som hände i nerverna att göra var en given del av sättet att se på psykiska besvär lika väl som neuropsykiatrin som finns nu sysslar med. Teorierna om hysteri handlade lika mycket om biologi och nervsjukdom som känslor, och i den helhetssynen sågs allt som samverkande.

Nu ger jag mig in på biologin lite mer och här är jag litr mindre insatt men av vad jag letat runt i och vad jag försökt läsa mig till har jag fått denna bild:
Vare sig man pratar om relationer eller ej när man är inne på psykisk hälsa är hormoner en stor del av det signalsystem som påverkar vårt humör, samma signalsystem som varenda medicin för psykiska besvär påverkar och som samverkar med vårt nervsystem och vår kropp. En del av hormonerna är mer kopplade till kön och sexuella känslor och funktioner men det är bara en del av hormonsystemet. Däremot samverkar de olika delarna och mycket påverkar vartannat. Och sexuella känslor kan sätta fart på hormonsystemet på olika sätt - ingen nyhet direkt. Förälskelse får rentav många människor att få lite av det beteende som förekommer vid hypomanier eller manier. Likaså är intressant nog de betydligt färre människor som får äkta bipolära manier ofta märkbart mer "hormonstinna" och vid allvarliga manier är översexuellt beteende vanligt. Kärlekssorger och relationsfrustrationer och förluster å andra sidan kan förstås bli en ingång till motsatsen, en depression, om man har benägenheten.

Så en given fråga är om inte det här med uppskattning, trygghet och kärlek ofta är de saker som mest avgör hur människor tar sig igenom kriser och sjukdomar i känslolivet. Det skulle om man utgår från resonemanget här ovanför nog knappast vara orimligt att gissa att närvaron av stabila varma relationer eller åtminstone frånvaron av instabila och känslomässigt frustrerande relationer är rent fysiskt bra för den inre  stabiliteten. Kontentan gissar jag blir att hormonerna påverkas av våra humör och upplevelser av stress samtidigt som de omvänt är en del av signalerna som styr vad vi känner. Och där stoppar jag resonemanget innan jag trasslar in mig ännu mer.

Vi människor är komplicerade.